Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1868, sida 2

var dock icke af betydenhet, utom för den stackars groomen, ty vinden kom bakifrån; men snart lemnade våra resenärer den stora vägen och togo af åt höger in på en sidoväg. Regnet piskade nu hejdlöst in i kabrioletten. Gustave blef genomvåt från topp till tå, medan herr Gervais bergade sig förträffligt i sin stora appa. b Hvilket ohyggligt väder! utropade Gustave, i det han vred ur sin näsduk, med hvilken han sökt skydda sina knän. — Jag är genomvåt. — Det är sannt; er vackra cachemirdrägt glänser som vaxduk. — Komma vi fram snart? — Vi ha ännu nära en mil qvar. Gustave svarade ingenting. Han var utom sig, men hvem skulle han anklaga? Stormen? Han insåg det löjliga i sin vrede och teg. Resan blef långsam och svår. Regnet hade genomdränkt marken och uppblött vägarne. Ett ögonblick trodde man att kabrioletten skulle fastna i en till pöl förvandlad hålväg. Nu kunde Gustave icke hejda sig längre. Han förbannade vädret, vägarne och sin resa; han begrep icke huru man kunde välja en färd genom ett så ohyggligt landskap. Om det hade varit möjligt, skulle han hafva vändt om, Herr Gervais hörde på hans vredesutgjutelser utan att säga ett ord, men bjelpte hästen, genom att stödja under åkdonet, ända till dess man varseblef murarne kring parken vid Pomereuil. Trenne odrägliga timmar hade förflutit under denna olycksaliga färd. Hästen badade i svett, när Henry, skakande sin hatt och plagkamdö n na stötlor.