Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1868, sida 1

DNINGENS BOLAGS TRYCKEKI.I ÄSS Ft det. ,,Då man ville ha den högre pensiosuen tillerkänd professor Welhavon sade han, ,så kunde detta ej vara af hänsyn till den embetsmannabana, Welhaven tillrysgalagt; den befordran, han vunnit, måsste anses såsom en gunst. Han egde ingen af de qvalifikationer, som skulle beIrättiga honom dertill; man kunde ej tilllägga honom några vetenskapliga förtjenster. Således återstode endast de litterära ; förtjensterna, hvilka sku!le läggas till grund för en så ovanligt stor pension. Det funnes emellertid mycket olika meningar om den saken. Ingen kunde säga, att Welhaven vore en skald af första rangen, och detta måste kunna sägas, för att han skulle sså en nationalbelöning; det skulle leda för långt att tillerkänna hvarje sekundär talang en sådan. Talaren ville erinra om, satt Wergeland på sin tid sökte eftergift saf rättegångskostnader till ett belopp af 1800 specier, hvarpå storthinget emellertid sej ingick. Man hade sagt, att storthinget ej borde inlåta sig på att fälla dom öfver förtjenster, om hvilka olika meningar funnes. Tal:n bad emellertid enhvar att draga en paralell mellan dessa båda fall. Lala trodde, att man i afseende på Welshaven med rätta kunde upprepa det gamla sordspråket ,,han har fått sin lön, då han mycket tidigt blifvit universitetslärare, oaktadt han saknade de allmänna yttre qvalifikationerna dertill (Welhaven var likväl 32 år gammal då han blef utnämnd, utan att ha tagit någon embetsexamen). Debatten blef nu allmän, och thingets intelligentaste män togo parti för Welhaven. Sverdrup försvarade hvad han sagt och slutade med följande ord, hvilka isynnerhet bildat variationerna i tidningarnes sednaste bombardement mot honom: , Så snart en verkligt stor man är å bane, skola tillochmed hans motståndare acceptera hvad som anföres för honom. Men om man ville tillämpa detta på Jelhaven, så låge deri en stor öfverdrift. Man hade påpekat det inflytande, han utöfvat på andra, äfven på sina motståndare; trodde man då, att de små andarne upptuktade de stora? Man hade sagt, att Welhaven var den, som först anslagit de nationella strängarne; hade det stått i hans makt, så skulle ej en sträng ha blifvit anslagen på den norska harpan.Resultatet af voteringen, bondepartiets seger med 55 röster mot 54, var också väl egnadt att upphetsa opinionen, och denna har nu i en hel vecka gifvit sig luft i tidningarne, än genom häftiga insända uppsatser, än i ledande artiklar af aldra sröfsta slag. ,Morgenbladet, hvars personliga tendens är dess hufvudfel, begagnar emellertid tillfället till en personlig klappjagt mot advokat Sverdrup af den beskaffenhet, att en reaktion redan börjar inträda, och många fråga sig nu sjelfva, huruvida utgången af denna pensionssak från böndernas ståndpunkt verkligen är så orimlig, att den förtjenar en sådan medfart, som de ursinniga tidningsuppsatserna låta blifva den till del. Det slagna 51:manna-partiet funderade först på att ur egen ficka betala de vägrade 200 specierna till profossor Welhaven och derefter på nytt inlemna förslaget till nästa storthing, för att på så sätt åstadkomma en storartad opinion emot bondepartiet; men då en dylik splittring inom storthinget ej tager sig hra ut, har denna plan blifvit törändrad till en inbjudning till en nationalsubskription, för att stifta ett legat till Welhavens minne, hvaraf räntorna tillsvidare skola tillfalla hans barn, och detta har redan stor framgång. Enskilda äldre embetsmän ha tecknat Zig för 100 specier. Utom afvannämnda slitningar finnes för närvarande föga af allmänt intresse. Telegrafens utsträckning ända till ryska gränsen för en summa af 120,000 specier visar, att storthinget ej skyggar tillbaka för stora bevillningar till praktiska behof. Ett belopp af 2,000 specier säges genom privatsubskription hafva åstadkommits till anskaffande af en brudgåfva åt prinsessan Lovisa, bestående utaf 2:ne målningar af Tidemand och Gude. I Stavanger pågår en stor hapdelskris, i det omkring 12 af stadens affärsmän gjort konkurs, Alla meddelanden derifrån saumanstämma dock uti, att detta ej kommer att utöfva något väsentligt inflytande på handelsrörelsen i det hela och på penningeförhållandena i denna starkt tramåtgående stad. Forcerade spanmålsspekulationer och för dyra inköp af sill under det sednaste fisket ha förorsakat krisen. Stadens polismästare, en s. d. sakförare, har varit med i dessa svindlerier och försett sig med 42,000 specier ur sparbankens kassa, hvilken han förvaltade. För beloppet har han qvarlemnat värdelösa papper, utfärdade af bankruttörerna. — Från Fnolana