Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1868, sida 1

Från Norge. (Korrespondens till H.-Tin.) Christiania d. 23 Nov. 1868. Den första stora sammanstötningen har egt rum mellan partierna vid storthinget; striden har öfvergått i pressen, och hela landet deltager nu deri. För utanförståsende lärer föremålet för striden utan vidare kommentar troligen synas vara en mus ridiculus, då det endast var fråga om, huruvida professor Welhavens pension borde bestämmas till 1,000 eller 800 specier om året; men saken anknyter sig på detnoggrannaste till bondepartiets hela uppträdande under det sednaste året. På de öfverallt i landet hållna politiska bondemötena och i Jaabseks blad Folkevennenha angreppen mot embetsmännen varit det stående diskussionsämnet, och inskränkning i dessas löner och pensioner — hvilka sistnämnda ständigt af Jaabsek betecknats med de smakfulla benämningarne , fattigunderstöd och ,nådlön — har varit böndernas hufvudtema. En annan sida af denna sak är följande : Vi ha här i landet ingen pensionslag, såsom i andra länder, der embetsmannen eger rätt att frånträda sitt embete när han uppnått en viss ålder och derefter åtnjuta en bestämd årlig inkomst såsom pension under sin återstående lifstid. Häraf följer, att hvarje embetsman måste anhålla om pension vid sin afgång; regeringen bestämmer ad interim dennas storlek, men storthinget reviderar regeringens bestämmelse. Under debatterna härom genomgås då och karakteriseras den afträdande embetsmannens hela lif och verksamhet, och då det i en så stor och olikartad församling som storthinget just icke råder mycken delikatess eller konsideration, genera de serskilde talarne sig ej för att göra de mest närgångna anmärkningar om den namngifne man, hvars pension skall bestämmas. Det har dock utvecklat sig en temligen konstant praxis, så att t. ex. ett statsråd, som har 3,000 specier i lön, får 12å 1500 speeier i pension; en general, som har 2,000 specier, får 900 å 1,000; embetsmän, som 1 lön ha från 12till 1800 pecier, erhålla 6-å 800 specier o. s. v. Ien det har alltid varit en regel, att framstående män såsom belöning erhålla några hundra specier mera än de eljest skulle ha fått, Understundom få högt förtjenta embetsmän behålla hela sin lön ipension. Jag kan nog antaga, att prof. Welhavens betydelsefulla verksamhet som skald, författare och talare är nästan lika väl bekant i Sverge som här hemma. Det akademiska kollegiet föreslog honom till erhållande af ,,den högsta pension, som någonsin tillerkänts någon för litterära förtjenster, och regeringen anslog pensionen till 1,200 specier. Professorns lön har under de sednare åren varit 1,500 specier. Storthingskomitn, som behandlade saken, vågade dock, på grund af de kritiska tiderna, ej föreslå en högre pension än 1,000 specier, medan bönderna beslutade att kämpa för endast 800 specier. Hvad som i hög grad bidrog till att reta opinionen var, att tilllälligtvis just samma förmiddag, som professor Welhavens pensionssak behandlades, begåfvo sig omkring 1, 000 personer i ett af studentföreningen arrangeradt fantåg ut till prosessorns bostad och sade honom farväl från universitetet under tal och sånger. Många hade då icke sett skalden på det sednaste året; man rördes öfver att se, huru han från en kraftig, nästan ungdomlig man blifvit förvandlad till en darrande gubbe, som med djup innerlighet tackade fr den honom nu vigade heder. På vägen spreds ryktet om, att bondemajoriteten, med 55 röster mot 54, afknappat den gamle mannens pension med 200 specier. Han har 3:ne barn att försörja, och enhvar af de många deltagarne kom i en bitter stämning hem till sitt. Ännu ett moment var olycksbringande för detta bondemajoritetens beslut: pensionen för 3 mycket hederliga ,fredsgeneraler blef, samtidigt med! att prof. Welhaven endast Åck 800 specier i pånsion, bestämd till resp. 1,000 och 900 specier, och jemförelsen mellan desse och ,den man, hvilken hade att åberopa sig en betydelsefull verksamhet som författare, förtjenster om vår unga litteratur och om norska folkets andeliga framåt-. okridande, väckte ond blod. i Debatterna fördes i storthinget med all kraft å begge sidor; professor Schweigaard upptog, .på grund af professor Welhavens utmärkta Jitterära förtjenster, den kungliga propositionen om 1,200 speciers pen: sion till skalden Welhaven, men detta förslag föll genast, hvarefter bondepartiet kämpade för 800 och embetsmannapartiet för 1,000 specier. Det var det besynnerliga vid dessa debatter, att detta hlef en drabbning, levorerad mellan de båda gamla, 1 om man så vill historiska, partierna Henrik Wergelands och Welhavens partisaner, eller politiskt taladt: storthingspartiet och regeringspartiet, och poetiskt taladt: den norska och den danska riktningen i vår litteratur. Henrik Wergeland har redan i 24 år legat i sin graf; Welhaven beskylk: des på den tiden för att systematiskt motarbeta alla politiska och litterära sträfvan-: den på det nationella fältet, hvars förkämpe Wergeland var, och sedan Welhaven!: sammanfattat sina åsigter i den nolemiska 1