Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1868, sida 2

— Han är min make, och jag har kommit för att dela hans fångenskap, svarade Alice hastigt; — o, haf medlidande med honom och mig! Se, min herre, detta är hans enda barn; tveka inte längre, han har inte sett sitt barn sedan nära tre år; det var endast några månader gammalt, då han skiljdes från oss. Officeren böjde sig djupare ned öfver den framför honom liggande namnrullan. Han var en gammal krigare och hade många gånger med kallt blod sett döden i ansigtet, men för den scen, som troligtvis förestod, ryggade han tillbaka. Han insåg att han måste komma fram med den förskräckliga sanningen för att ej förlänga dessa ovisshetens marter, men han visste ej huru han skulle börja detta förkrossande meddelande. Slutligen vände han sig med en häftig rörelse till Alice, och i det han med välvilja räckte henne handen, bad han henne taga plats, hvilken uppmaning den unga frun efterkom, medan hon var nära att duka under för sin inre beklämning. — Min dyra mrs Ludlow, började officeren, och hans blickar sänktes bekymrade inför de stora, mörka ögon, som så väntansfullt betraktade honom, — öfverste Ludlow befann sig bland en transport krigsfångar, som inträffade här för två månader sedan. Han skref flera gånger till er, — jag vet det, ty brefven gingo genom min hand, — men under nuvarande förhållanden är det ej underligt, om hans bref ej framkommo till er. — Han är således inte här! Hvar är han? Hvart har man fört honom? inföll ylce, intagen af en obeskriflig ångest.