Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1868, sida 2

den bildade medelpunkten för det andligt-sällskapliga lifvet i Berlin. Henriette Herz var hustru till en läkare och judinna. Men detta hindrade icke den kristne presten Schleiermacher att med henne sluta ett af dessa innerliga vänskapsförbund, eller låt oss heldre säga själsäktenskap, sådana de vid det då rådande fria, ogenerade förhållandet mellan män och qunnor ej voro sällsynta. Under denna genialiska qvinnas inflytande skref och offentliggjorde Schleiermacher sitt första och genast hans hela betydelse karakteriserande verk, sina ,,Tal öfver religionk. Detta arbete är ej af presten Schleiermacher; det är en filosofisk skrift, hvilken likväl gör fromheten till en fordran på menniskan. Man skall ungefär ana skriftens anda, då det säges, att deni främsta rummet försvarar dem, som gälla för föraktare af religionen. Schleiermacher säger, att dessa alls icke äro föraktare af religionen i och för sig, utan endast af den form, i hvilken religionen nu räckes menniskorna; dessa personer äro uppriktiga nog att bekänna, att den torra formalism, hvilken i kyrkan med dogmerna lemnas oss såsom religion, förfelar sitt ändamål, och emedan de bekänna detta och vända sig ifrån kyrkan, äro de just utkorade att blifva vänner till den från dogmernas slagg befriade religionen. Med en klarhet utan like betecknar han derefter religionens väsende såsom menniskans behof att, genom fromhetens förmedling, sätta sig i den innerligaste förbindelse ingalunda med ett enstaka, i eller utom universum tänkt, väsende, utan med umiversum sjelft. Att vara religiös är alltså att med aningsfullt sinne känna sig såsom en del af det oändliga, såsom ett med det oändliga. Om redan denna känsla leder hän till Gud, sål är dock religiositeten oberoende af tron på en bestämdt tänkt Gud. Enligt Schleiermacher kan man alltså äfven som gudsförnekare vara religiös. Så fri var hans blick, så skarpt hans särskiljande mellan religionens enkla grundbegrepp å ena och de herrskande religionernas fordringar å andra sidan, att han kunde påstå, det Gud ej är det väsentliga, utan det tillfälliga i religionen. Men Schleiermacher är ingalunda sjelf gudsförnekare. Uti sitt ifrågavarande verk har han endast framställt det allmänna i religionen. I sina sednare arbeten erkänner han, att äfven de så kallade positiva religionerna med deras speciella gudsbegrepp ega sitt berättigande, och i sin Troslära ställer han sig slutligen på den specifikt kristliga ståndpunkten. Man kan betrakta denna , Troslära såsom hans förnämsta arbete, såsom det verk, i hvilket hela hans lifs sträfvande att försona motsatserna mellan tro och vetande, att sammansmälta teologien och filosofien finner det bestämdaste uttryck. Det är icke min afsigt att närmare inlåta mig på detta mycket beundrade, mycket smädade, men i hvarje fall mycket betydande reformatorsverk. Jag vill endast fixera Schleiermachers ståndpunkt uti några ännu i dag existerande stridsfrågor. Han kunde i sitt system ej begagna den dogmatiske personlige Gud, ännu mindre accepterade han dogmen om Guds treenighet. Detta förvirrade begrepp förkastade han, i det han anvisade gudomen och vår religionsstiftare serskilda ställningar. Kristus är för honom ej gud, men väl en vursprunglig handling af den menskliga naturen, bestämd att framställa det högsta väsendet fullkomligt i menniskan. Är det nemligen — så deducerar Schleiermacher — mensklighetens uppgift att plifva lik Gud, så måste denna gudomlighet liksom i en mensklig förebild blifva uppenbar för menskligheten. Men i en vanlig individ kan, enligt den menskliga naturen, ingen gudomlig fullkomlighet utveckla sig på Jorden; endast menskligheten i sin samfäldhet visar denna fullkomlighet, i det den uti olika individer och uti olika perioder producerar de serskilda till fullkomligheten hörande egenskaperna. Kristus, den fullkomlige, representerar såsom sådan icke den individaella fullkomligheten, utan är att anse såsom typen för nyssnämnda den samfälda mensklighetens fullkomlighet. Han är således en visserligen ensamstående underbar företeelse, och differensen mellan: densammas fullkomlighet och den individuella ofullkomligheten utgör just grunden för menniskans behof af förlossning. Detta begrepp om en Kristus, som hvarken är gud eller egentligen menniska samt på sätt och vis sväfvar mellan himmel och Jord, är för oss visserligen ej naturligt nog och har blifvit vida öfverträffadt af den moderna kristologien. Men man skall lätt inse den ofantliga skilnaden mellan det i medeltiden skapade Kristusbegreppet och den Schleiermacherska läran. Med denna lära är dogmen om ,,Guds enfödde sontillintetgjordå och vägen bruten för den moderna kristologien. Ä Schleiermacher var öfverhufvudtaget en vägbrytare för de moderna idernaGenom sin ,Kritik af Luc Evangelium har han gifvit impulsen till den historiska forskningen öfver evangelierna, till störtandet af den obetingade bibelauktoriteten. Man vet hvilka lysande resultater hans efterföljare, David Strauss m. fl, uppnått i bibelkritiken. Ytterligare vigtig för vår kyrkas framtid är hans fordran på en kyrkoordning, som åt kyrkoförsamlingen inrymmer en afgörande röst äfven i inre kyrkliga frågor. Han fordrade på det bestämdaste lekmannaståndets tillräckliga representerande i synoderna. Denna fordran har tills dato ej blifvit uppfylld. Våra synoder äro, om ock lekmän ega tillträde till dem, väsentligen prestförsamlingar, med hvilka vi styra löst på ett evangeliskt påfvedöme. Schleiermachers fordran torde ännu mycket länge komma att qvarstå såsom en ,,from önskan. t I filosofien var det Schleiermachers upp-jv gift att använda och utvidga det platoni-. ska systemet för vår tidsålder. Hans