Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1868, sida 2

för sig, måste hon sätta sig för att hemtandan och tillkämpa sig fattning för det som snart förestod henne. — Han måste ännu vara der, det kar inte vara annorlunda, sade hon suckande för sig sjelf; — om några minuter skal jag lägga hans lille käre gosse i hans ar. mar. Hennes blickar träffade nu en soldat som gick på post framför porten. — De släppa inte ut honom till mig men de släppa nog mig in till honom tröstade hon sig, i det hon hastigt steg upp likasom för att frigöra sig från de oroande aningarne, och med säkrare steg än förut skyndade hon fram till stationen — Kan ni kanske säga mig om en öf verste Ludlow inte fördes hit som fånge för några veckor sedan? frågade Alicc skyggt och med synbar ansträngning, då hon befann sig framför skildtvakten. Soldaten betrakta de en stund med förvåning den unga moderns sköna, men sorgsna anletsdrag. — Öfverste Ludlow? sade han slutliger eftersinnande, — ja, ja, jag vill minnas att för sex eller åtta veckor sedan hitfördes en rebellöfverste Ludlow med en de af sitt regemente. — Hur befinner han sig? frågade Alice efter en längre paus, hvarunder hon lutat sig matt mot porten. — Åh, jag tror nog att han befinner sig bra, svarade mannen och rätade ut sig, — våra fångar ha det lika så godt som vi sjelfva. — Kan jag få tala vid kommendanten? återtog Alice, hvars bjerta var nära att sprängas af oro. — Naturligtvis, madame, svarade sol