Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1868, sida 2

erna, hvilka kunna mäta sig med hvarandra, hafa, för att ej stå tillbaka, sålunda uppjagat hvarmdras stridskrafter till den oerhörda höjd, att somliga öfverskrida, andra närma sig en million srigare på fältfot och underhålla äfven under fred m half million, med dertill hörande ofantliga maeriella krigsmedel af alla slag. Detta är så orimigt, så störande för alla fredliga förhållanden, icke lott genom de öfverdrifne, äfven för blomstrande länder tryckande statsanslagen, utan också genom, stora massors långvariga fredstjenstgöring; så att, t om sådant komme länge att fortfara, urarta törmm FR ——8. svarsanstalterna till en verklig landsplåga, som måste väcka betänklighet hos ordningens vänner i vår verldsdel. Försvarsanstalterna utgöra detstora och vigtiga medlet för samhällets värn, och tvifvelsutan böra de göras så starka, att ändamålet vinnes, hvilket visserligen aldrig utan stora omkostnader kan ske; men företaga sig staterna, att, genom täflan, ömsesidigt uppjaga hvarandras stridskrafter, så att dessas underhåll, ifrån att vara ett medel för ett särskildt olycksfall, blir samhällets förnämsta ändamål, dragande till sig dess bästa krafter, undanskjutande samhällets stora angelägenheter för mensklighetens förädling, upplysning. lycka och hjelp, så måste ett sådant brott mot sjelfva samhällsbegreppet blifva straffadt. Utan att vilja vara någon olycksprofet, måste man, om icke i snar framtid återgång sker från krigsanstalternas öfvermått, befara våda för regeringsjket uppstå från de allt myndigblifnare folkens sida. De mindre staterna, för hvilka det icke vore tänkbart försöka att ens närmningsvis ställa sig på samma plan som de stora, behöfva ej, såsom de, genom täflan uttömma sig, utan kunna blott göra allt hvad de förmå, hvilket de också böra, tröstande sig med, som så sannt blifvit sagdt, att i afseende på försvaret hafva ,,ett mindre, men godt. Men äfven detta mindre — jemförelsevis med det sannolikt stora de kunna komma att möta — ifall det icke skall inskränkas till så litet, att det blir utan all betydenhet, och isynnerhet om det skall vara verkligen godt — kräfver i våra dryga tider ändå så kännbara offer, att trösten, från statsekonomisk synpunkt, blir bekymmersam nog. Goda vapen och allt hvad som i våra dagar börer till en god utrustning för folk, fästningar och flottor, är i sig sjelf så kostsamt och stiger genom det betänkliga räknesättet: multiplikation till så stora summor, att då en krigshär betydligt växer, inträder i en mindre stat snart en gräns för det möjliga. Men så långt måste man också gå, äfven om det går oss nära, och om det måste ske med försakelse. Så mycket är man skyldig sig sjelf och sin historia, den förrtida och den framtida. Härom böra icke delade tankar kunna finnas. Ganska riktigt säger ett nyare försvarsbetänkande — och de allvarliga orden förtjena väl att upprepas: ,Det är alltid dyrare att vara fri i eget hem, än att tjena... En stat, likasom en enskild, har valet fritt emellan att med små tillgångar och större uppoffringar sätta eget bo och njuta friheten i eget hem, eller ock, att med mindre bekymmer ställa sig i tjenst under en annans styrelse — men, sedan valet en gång är gjordt, har ingendera skäl att undra eller klaga öfver kostnaderna, ty dessa ligga i sakens natur. — Härtill må läggas, att om tiderna blifva tryckande och svåra, såsom de i våra dagar, i och för försvarets kostnader äro, mäste man tåla, icke klaga; ty ingen annan kan för oss betala hvad som fordras. Må man icke heller öfverlemna sig åt villomeningen, att ett godtköpsförsvar kan i våra dagar åstadkommas, eller att något kunde sättas i stället för krigshärar. Våra dagars stora militäriska bländverk är det dimmiga begreppet om en folkbeväpning, hvarmed för besparings skull krigsinrättningarna skulle ersättas. Det förefaller, som om den föreställning hystes, att en folkbeväpning vore en så sublim krigareskara, att den ej behöfde kläder och skodon, icke vapen och utredning, ingen föda och sjukvård, ingen undervisning, lydnad och sammanhållning, ej befäl och underbefäl. som om hästar och kanoner kunde undvaras, för att ej tala om fästningar och flottor. Men då allt detta måste anskaffas och egas, så blir ju äfven folkbeväpningen krigshär, endast sämre om den är sämre beskaffad, med sämre öfning, lydnad och befäl, samt endast dyrare och otympligare ju större den är. Ingen tänkande svensk militär anser våra fåtaliga ständigt underhållna trupper vara en krigshär på fältfot. Deäro blott bärare af krigsbildningen under fred, stående, fasta, välhopfogade ramar, för att infatta en stor mängd spridda krigare, lagligen kallade till vapen, män af det väpnade folket, medlemmar af landets folkbeväpning eller af dess allmänna beväring, hvilket är alldeles detsamma med olika ord. Först genom dessa krigares tillkomst blir krigshären färdig. Dem förutan utgöra de stående trupperna endast den fasta och allt bestämmande benställningen, men hvilken först får muskler och kött genom beväringens eller folkbeväpningens tillkomst, som fullbildar sjelfva organisationen, — lättare och fullständigare, ju bättre de nya krigarna äro förbildade. Det tyckes som uti detta system vore tillräckligt rum, liksom tillräcklig ära, för en fosterländsk folkbeväpning. Vill denna folkbeväpning ytterligare, och sedan dess män utträdt ur de lagliga beväringsåren, samla sig till hemortens försvar, med kärna från våra raska, hurtiga och skjutfärdiga skytteföreningar — så mycket bättre, så mycket berömligare! Men må man icke föreställa sig att dessa vackra bemödanden ensamt kunna rädda landet, kunna ersätt en krigshärs svåra arbete! Hvad tidens sagor härom förmäla äro, för visso, nutids myther och framtidsdrömmar, hvilka icke kunna förverkligas utan att sätta ära och sjelfständighet på spel. Här göra sig tydligen tvenne motsatta andar gällande i detta tal. Först är det menniskovännens, den lugne betraktarens ande, som talar, framhållande krigets barbari, klagande öfver de oerhörda stridskrafter, hvarmed Europas mäktiga ställa sig emot hvarandra, och varnande för följderna af detta system, militärismens höjdpunkt,med de sanna och betydelsefulla orden, att man måste deraf ,, befara våda för regeringssättet uppstå från de allt myndigblifnare folkens sida. Men kort härpå, när tal:n kommer till vårt eget land, då är det militärismens ande, som talar äfven hos honom. Gentemot de stora staternas oerhörda massor skola de mindre staterna ställa , ett min