Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1868, sida 2

—Likrummet, sade sergeanten hviskande, då han märkte att fångarne sågo sig om i rummet, hvilket matt upplystes af lantärnan. I samma ögonblick ryggade Ludlow häftigt tillbaka. — Det är någon här, hviskade han till sergeanten och pekade mot ett hörn, der en öfverhöljd gestalt låg på ett halmläger. — Jag vet det, svarade sergeanten med djupt allvar, — men mannen, som ligger der, skall hvarken förråda er eller mig: han har utkämpat sin sista strid och är beredd att ännu i döden göra er en tjenst. Det beror endast på om ni vill emottaga denna ovanliga tjenst. — En tjenst? frågade Ludlow tviflande. — Ja, en ovärderlig tjenst, bekräftade sergeanten, — den stackars mannen har varit död redan i åtta eller tio timmar. Då jag i dag var kommenderad på vakt, upptäckte jag hvad som undföll de känslolösa kirurgerna och väktarne, och jag byggde er befrielse derpå. Jag förteg min upptäckt och lyssnade skenbart till den dödes andetag, medan jag bibehöll honom betäckt, — ha! Alla läto lura sig, och flera bland de i samma rum befintliga sjuka afundades honom hans lugna sömn Först mot aftonen, då läkaren gjorde sit sista besök i sjukrummen, öfvertygades man att den förmente convalescenten hade dött utan en enda klagan. Äfven hos os: är inte allt så som det borde vara; be hofvet gör att samvetslösa, till och mec okunniga personer tilldelas rätt vigtigtjenster. Följden deraf är, att man mec oförsvarlig liknöjdhet behandlar åtskilligt Sålunda räknas äfven den arme manner der redan till de jordade, ty så snart lä