Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1868, sida 2

Göteborg d. 20 November. Vi hafva omnämnt det tal, hvarmed generalmajoren m. m. J. Hazelius nedlade sekreterarebefattningen i krigsvetenskapsakademien å akademiens högtidsdag den 12 sistl. November. Man återfinner i detta tal samma vackra uppfattning rörande krigets onaturlighet, som general Hazelius uttalat i ett föregående tal vid ett liknande tillfälle. Dertill har han dock nu lagt ett yttrande rörande folkbeväpningen, som föga harmonierar med talets allmänt-menskliga del och hvilket yttrande icke kan lemnas alldeles opåaktadt från deras sida, som just i folkbeväpningen se det mäktigaste vilkoret för fredens bevarande, i det att derigenom ett lands defensiva kraft höjes, under det den offensiva försvagas, hvaraf måste följa, att ett folk, med ett sålunda ordnadt försvarsväsen, står tryggadt mot anfall, på samma gång det måste lemna andra folk i fred. Vi återgifva ur hr Hazelii tal följande, beledsagande detsamma till slut med några anmärkningar: Då den tänkande betraktaren ser kriget släpa sin blodiga mantel genom häfderna, finner han i fornålderns alla förhållanden, i rörliga folkstammars sökande efter rum och efter rof, en lätt förklaring dertill. Och äfven långt efter sedan stater bildats, under de många tidehvarf, då näringar ännu lågo i linda, då seder och tänkesätt stodo under inflytelse af bjeltesagor och krigiska gudaläror, visa sig krigen såsom ett samhällsbehof. Likaså vid de månghundraåriga hvälfningar, hvarutur vår egen verldsdel framgått till sitt politiska skick. Men ju närmare man nalkas våra tider, desto mera borde man, om man blott följer förståndets slutledningar, vara berättigad tro, att filosofiens inflytelse, tankens herradöme, sedernas mildring, rättvisans kraf, menniskovärdets erkännande, vetenskapens höghet, konstflitens blomstring — med ett ord, att alla frukterna af vår berömda själsodling skulle göra sin makt gällande, för att hämma svärdets, den råa styrkans framfart. Men huru kraftlösa stå icke alla dessa ädla väsenden, fastän bestrålade af kristendomens rena ljus, mot den våldets ande, som uppstiger ur lidelserna i våra bröst och hvilka beherrska verlden och dess styrelser! Längre äro vi icke komna! Det är förödmjukande för vår sjelfberömmelses högmod. I våra snillrika skrifter, i våra kloka öfverläggningar, i våra högsinta tal, der bor visheten, men visserligen icke i våra handlingar; och i de offentliga, i dem, som leda verldens öden, i de stora personligheternas, staternas handlingar mot hvarandra, der bo samma lidelser, som hos den enskilda menniskan, frigjord från lagbokens och de heliga skrifternas band. Vi fasa, filantropiskt och känslosamt, för den förhärdade brottslingens straff, då detta möter oss med dödens redskap, och dess afskaffande väntas med feberaktig oro såsom ett af intygen, att den nya tidens program erkännes — på samma gång som den yttersta fulländningen af dödsredskapen i krigarens hand står under vetenskapens vård, under näringsflitens id och under krigsministrarnes hägn. Så litet äro ännu motsägelserna i vår natur häfna, så föga samstämmighet finnes hos Guds beläte, den stolta innevånaren å det grand i verldsrymden, der vi bo. Men då så är, då logiken eger vår mun, men lidelserna, icke alltid de bästa, vår vilja, så måste vi rusta oss, icke med ordens blixtrande vapen, skarpa blott uti tankarnas tornerspel, men med handlingens af stål och eld, de gamla, de lättade och de nya, i krigsmannens hand, i stridshästens fot, i metallrörets slunga, i pansarplåtarnas vägg. Derföre måste vi fortfarande smida, forma och slipa, icke förglömmardes att läsa. Och i sanning — i ingen tid har mindre behöfts att mana till vapenrustningar, än i vår. Aldrig sedan Napoleon den stores tid hafva vår verldsdels numera fem stora landmakter varit mera rustade, än just i detta ögonblick, och två af dem stå med handen på fästet. Med visshet torde kunna sägas, att båda uppriktigt önska undvika krig, emedan de frukta hvarandra, ovissa om följderna, hvilka, enligt det nyare krigssättet, lärdt af Napoleon, är afgörande, fienden mera nedslående än förr. Men så föga hafva i våra dagar äfven de enväldige på thronen händelserna i sin makt, att ur ringa anledningar tilldragelser kunna resa sig, som blifva herrskarne öfvermäktiga och äfven mot deras vilja föra dem med sig! Denna politiska ställning är af hög militärisk betydelse för hela det militäriska Europa; ty bryter kriget löst mellan de två, kan det sannolikt sträcka sig till alla sex. De fem stora landmak