Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1868, sida 2

Ryssland, Rörande det förr omhandade ämnet: utsigterna till handelsförbinlelser mellan Sverge och Ryssland, förecomma följande intressanta underrättelser ett bref till Dagbladet i Stockholm, daeradt Petersburg d. 6 Nov.: Ett besök, väl värdt att göra en vacker höstlag, är vid S:t Petersburgs hamn, Vasili-Ostror, ler vid jernbanstationerna i södra delen af staden. Af de betydliga qvantiteter spanmål och mjöl af llehanda slag, som dagligen och stundligen forslas vit, för att medelst ångans tillhjelp sedan beforlras vidarejtill utlandet, kan man, äfven om man cke visste det förut, få ett klart begrepp om att nan befinner sig iettstarkt spanmålsproducerande and. Och när spanmålsexporten redan för närvarande är så pass ansenlig, hvilka dimensioner skall den icke komma att få nästa år, då S:t Peersburg blir medelst jernväg förenad med de outtömliga spanmålstrakterna Sydsamt Lill-Ryssland eller Ukraine! Ryssarne anse sjelfva, att i och med 1869 års höst bör Ryssland kunna bli ,,Europas kornbod. Huruvida detta kommer att bli fallet får framtiden utvisa; såsom säkert kan man emellertid påstå, att i och med den dag linien Odessa —2etersburg öppnas för allmän trafik, skola spanmålsoch mjölpriserna i norra och mellersta Europa betydligt komma att falla. Men man får vid nyssnämnda kommunikationspunkter, hvilka sätta Ryssland i samband med det öfriga Europa, icke blott bevittna en ansenlig export, utan äfven en ganska stor import, bland annat af jern. Då man spörjer någon, hvarifrån allt detta jern kommer, så får man ständigt till svar: från Ungland, och alltid från England. Men huru kommer det sig, att jernbärarlandet Sverges jern, det bästa i verlden, skall vara så litet kändt eller infördt i Ryssland — en af verldens största jernkonsumenter? Detta är en fråga, som jag gjort mig sjelf, icke en, utan otaliga gånger. Det är sorgligt för fosterlandsvännen att se, det Sverges intressen i jern skola vara till den grad litet. tillgodosedda på den ryska marknaden, att Ryssland nödgas hemta sina behof af nämnda vara från det aflägse England, i stället för att hemta dem från sitt naboland. Med den lilla kännedom af härvarande förhållanden, jag kan ega, vill jag här i korthet uppräkna de artiklar och produkter, hvilka alltid med fördel skulle kunna sändas från Sverge till Ryssland. Jern i såväl förädladt som oförädladt skick blir naturligtvis hufvudsak. Uit införes årligen — och säkerligen för flera kundra tusen riksdalers värde — en myckenhet finsmide, såsom rakknifvar, pennoch bordsknifvar, saxar, kirurgiska instrumenter 0. d. — allt saker, som jag vet kunna törfärdigas lika goda i Sverge som i England. Eskilstuna manufakturarbeten och finsmide skulle här finna en strykande afsättning. För jordbruket finnes en mängd nödvändighetsartiklar, med hvilka Sverge med stor fördel skulle kunna uppträda på den ryska marknaden. Hit höra tröskmaskiner, såningsmaskiner, skördeoch slåttermaskiner, plogar af nyare kenstruktion etc. Ehuru industri och fabriksvåsende utvecklats ofantligt under Alexander II:s regering, så att man här har flera fabriker, som tillverka dylika maskiner, är tillverkningsoch driftkostnaden det oaktadt så hög, att det i allmänhet för mindre bemedlade jordbrukare och förpaktare faller sig billigare att taga sina landtbruksredskap från utlandet. Nu kommer det visserligen derpå an, om den svenske fabrikanten kan sälja sin vara till samma pris som engelsmannen, en sak som jag öfverlemnar åt fackmän att afgöra. Dock skulle jag för min del tro, att man i Sverge bör kunna tillverka landtbruksredskap billigare än i England, der allting hålles så dyrt; och då dertill kommer att fraktoch assuranskostnader till Rysslands östersjöhamnar måste vara betydligt större från England än från Sverge, synes det mig ligga för öppen dag, att Ryssland hellre skulle taga sina redskap trån Sverge än från England, om en ordnad och vidsträckt handel dermed från Sverges sida inleddes. Något hvar har sig bekant den myckenhet! jernvägar som här årligen byggas öfverallt inom det stora ryska riket. De inhemska fabrikerna medhinna på långt när ej att förfärdiga all den jernvägsmateriel, hvaraf landet göres behof, hvadan följden blir, att större delen deraf