Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1868, sida 2

liga underhållet äro i Schweiz större, icke re men godtk. (Litet men godt — ydde orden i en hög skriftställares aflandling i ämnet). Och så upprepas det amla talet, hurusom det kostar att vara ri, 0. 8. v. Derföre måste man, när det äller försvaret, ,tåla icke klaga. Detta vore godt och väl, om det der lilla men goda, hvars kostnader vi böra äligt draga, verkligen betryggade den friwet och Sjelfständighet, hvarom man orlar. Menu det är just detta, som betviflas, ch derföre ser man sig om efter ett bättre och säkrare försvar. Och detta är: det beväpnade och krigsöfvade folket. Det är detta, som hittills bevarat vår nationella frihet; och det är detta, som kommer att göra så hädanefter, om man blott ställer saken rätt. Den ärade talaren har förmodligen ansett det vara under sin värdighet, att upptaga till pröfning folkbeväpningens, med den allmänna värnepligten intimt förenade ide. Han har föredragit att uppdraga en karrikatyrbild af detta ,, dimmiga begrepp, af denna föreställning om en folkbeväpning, som antager densamma vara en sål ,sublim krigareskara, att ,den ej behöfver kläder och skodon, icke vapen och ut-. redning, ingen föda och sjukvård, ingen undervisning, lydnad och sammanhållning. Lätom oss något närmare undersöka denna , föreställning. ; Såsom man känner, är Schweiz det land der folkbeväpningen, eller milissystemet, blifvit en genomfördt verklighet. Sakna trupperna i denna folkarmö , kläder och skodon? Ingalunda; tvertom äro de helt visst bättre törsedda med dessa nödvändighetsartiklar än någon armå i Europa. Sakna de vapen? Schweiz har hastigare än något annat europeiskt land försett sig med de nyaste bakladdningsgevären (man har deraf redan 100,000) och skall inom kort hafva ytterligare färdiga 80,000 repetititionsgevär. Saknar man utredning? De väl försedda förråden af ypperlig materiel tala emot ett sådant antagande. Saknar man föda? Rationerna och det dag4 ON Å -— ee DD å Of DM ALM — —— mt — m mu — mindre än i andra länder. Sjukvården: Schweiz har en ypperlig ambulans, hvilken alltid fungerar med vid de stora öfningarne, under det detta t. ex. hos oss varit mycket försummadt. — För undervisningen är sörjdt genom goda krigsskolor, med ganska vidlyftiga kurser. För disciplinen tala de allvarliga krigslagarne. — Der skulle återstå sammanhållningen, men om man också ej skulle hafva vunnit den i tillräcklig grad, så har dock väl ingen förnekat behofvet deraf. Och det är ju på Schveizs föredöme man i vårt land grundat sina , föreställningar om folkbeväpningen. Hvar har det här förekommit, att man ansett den ,, sublima krigare-skaran kunna undvara allt hvad general H. har uppräknat? Hans ,föreställning är helt enkelt gripen ur luften, och när man så på fri hand uppställer en vrängbild af hvad man vill bekämpa, så är det ingen konst att deruti skenbart lyckas, n. b. inför några fåkunniga grinare, men ej inför tänkande menniskor. Den taktiken är ganska gammal, men den är också ganska klen, och visar blott att man saknar verkliga argumenter. Vidare talas det om att folkbeväpningen anses ej behöfva betäl och underbefäl, ej hästar och kanoner, icke heller fästningar och flottor. Äfven dessa antaganden äro lika mycket gripna ur luften. Folkbeväpningens vänner yrka nemligen på bättre underbefäl och befäl än det vi nu ega, framförallt hvad generalitetet och generalstaben angår. De vilja hafva både hästar och kanoner och syrka särdeles på kustbesästningar och de fartyg, som äro dermed förbundna. (Så hafva ,, monitorerna alltid haft varma förespråkare från denna sida). Kort härefter kommer den ärade talaIren dock på andra tankar rörande folkbeväpningen, då han nemligen börjar orda om vår egen beväring, såsom utgörande muskler och kött till den ,,benställning, som utgöres af den stående armåen, om hvilken det nu heter, ,,att ingen tänkande ssvensk militär anser våra fåtaliga, stänI digt underhållna trupper vara krigshär på fältsot. De äro blott bärare af krigsbildningen under fred, stående, fasta, välhopI fogade ramar, för att innefatta en stor mängd spridda krigare, män af det väpnade folket. Skada blott att ,,de tänkande svenska militärerne börjat så sent tänka på denna sak. Vi hafva ju nemligen haft denna beväring i flera årtionden, utan att man inpassat den i den stående armeens ramar, soch så har denna till numerären långt öfsvervägarde del af vårt försvarsväsen verk1— QUU AA. A salar da