Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1868, sida 3

gar, då må det stå dem fritt att återigen börja med väljandet af nya konungahus. antagandet af nya successionsordningar och nya statsskuldsättningar, om de då ännu icke skulle hafva vetat att betrygga sig mot missbruken af konungslig eller kejserlig maktoch glansutveckling. Döme då de som då lefva!! K. F. — —— Om djurens intelligens. n I en föregående uppsats kastades en flygtig blick öfver de yttringar af intelligens man förefinner inom de lägre djurklasserna. Nu några ord, om däggdjurens klass. . Inom denna framträder intelligensen i sin högsta utveckling, dock med den största olikhet i grader ej blott inom klassen såsom ett helt, utan ock inom dess särskilda ordningar. På en temligen låg ståndpunkt befinna sig de i hatvet lefvande däggdjuren: hvalarne, delfinerna 0. 8. v. Bland idislarne torde kamelen och geten stå främst. Hos den sednare märker man i synnerhet ett temligen starkt ortminne. Har hon varit en längre tid skild från sin bjord, igenkänner hon den likväl bland andra hjordar; fållan eller stallet, der hon tillbragt sin första lefnadstid, igenkänner hon efter flera års förlopp. Att dressera en get gränsar till det omöjliga — icke emedan hon är dum, utan derför att hon har ett för sjelfständigt eller egensinnigt lynne. Hennes nyckfullhet har också blifvit till ett ordspråk. Betraktar man en gethjord och en fårhjord vid sidan af hvarandra, framträder vid första ögonkastet dessa djurariers olika psykiska karakter. De enskilda getterna ser man springa kors och tvärs och aflägsna sig långt ifrån hvarandra, hvarför de också lätt förirra sig från hjorden — dock aldrig afsigtligt, ty med all sin sjelfständighet känner sig geten dock som en medlem af sin hjord. Helt annorlunda bete sig fåren, som dock höra till samma zoologiska ordning. Färhjordens fysionomi är raka motsatsen till gethjordens. Fären stå tätt sammanträngda, och hvart den anförande baggen går, följa de andra efter; sällan viker något får från den gemensamma vägen. Men sker detta och drifves det tillbaka till hjorden, så verkar dess återkomst som en stöt, hvilken sätter det hela i rörelse. Alla efterapa den ledande baggen, men utan spår af sjelfständiga bevekelsegrunder härför. Gör baggen ett språng, göra samtliga fåren på samma ställe också ett språng; springer han i vattnet och drunknar, rusar hela skaran efter, och herden kan förlora hela sin hjord. Denna blinda efterapning visar, huru låg fårens intelligens är. Så tåligt och saktmodigt fåret är artadt, kan det likväl icke dresseras. Om geten af egensinne ej vill lära något, kan fåret det icke i anseende till sin dumhet. En något större sjelfständighet finner man hos oxen, men parad med mycken tröghet. Det framstående karaktersdraget hos denna djurart är nyfikenhet. Kon blir stående framför hvarje ovanligt föremål, isynnerhet om det bär lysande färger, samt betraktar det med stirrande förvånad blick. Men längre än till nyfikenhet och förvåning kommer kon icke; af vetgirighet märkes ej ett spår. Vida högre än dessa arter stå hästen och åsnan. Ordspråket ,,dum som en åsna gör detta djur orättvisa. Åsnan är hästen föga underlägsen i förstånd. Är hon mindre läraktig, kommer det deraf att hon är mer egensinnig. Öch i egensinne har hon knappt sin like. Endast motsträfvigt ger hon vika för sin beherrskare. Men emedan hon vanligtvis bringas med våldsam behandling till att arbeta, så inskränker hon sig också till att göra endast det, som man med våld aftvingar henne. Hennes egensinne stegrar misshandlingen, och misshandlingen stegrar hennes egensinne. Vand vid att låta aftvinga sig allt med stryk, blir åsnan tungsinnt och förvandlas, likasom nästan alltid slafven, till maskin. Men behandlar man åsnan med godhet och förstånd i förening, låter hon dressera sig till hvarjehanda konststycken. Hon kan lära lika mycket som hästen, fastän hon inhemtar mycket långsammare på grund af sitt tröga temperament. — Hästen utmärker sig ej blott för läraktighet, utan ock för många andra naturliga gåfvor. Hans minne, isynnerhet ortminnet, är särdeles starkt. Den väg han en gång tillryggalagt känner han bättre än sin herre. Han stannar gerna vid det värdshus, der han en gång fått foder, och kommer han nära sitt stall, börjar han springa fortare. Bland gnagarne måste bäfvern fästa vår uppmärksamhet. Hans sinnrika byggnadskonst beror hufvudsakligen på instinkten, men här synes verkligen den blinda driften endast vara underlaget för och impulsen till förståndig öfverläggning. Bäfvern uppsöker först en passande byggnadstomt vid floden eller bäcken; derefter uppför han sitt hus af trädstammar och jord; slutligen bygger han den damm, som förser bottnen af hans hus med vatten. Han handlar härvid som en välvis studerad ingeniör. Dammen göres nedan mycket tjockare än ofvan; träden utväljas med omsorg o. 8. v. Den tamde bäfvern lärer visa sig som ett särdeles förståndigt husdjur. Högst bland djuren och närmast menniskan uti förstånd stå otvifvelaktigt elefanten och hunden. Begge dessa djurarter äro öfverlägsna apan, så menniskolikt denna än synes handla. Vi känna elefanten nästan endast i det tama tillståndet, i hvilket han blir ett fullkomligt husdjur. Hans urskillningsförmåga är, likasom hans minne, utomordentligt starkt utbildad. Bekant är, att man kan lära honom en mängd konster, och härvid är att märka, att han inhemtar dem icke genom blind efterhärmning, utan genom eftertanka i förening med öfning. Han förstår sin läromästares minspel, ja hans ord. Han handlar icke efter ett en gång för alla gifvet mönster, som blindt följes, utan efter öfvervägande at omständigheterna och olika för olika fall. Detta bevisas af en mängd anekdoter, af hvilka många utan tvifvel äro sanna. Visar man en elefant åtskilliga mer eller mindre goda afbildningar af honom sjelf, betraktar han dem med tydligt intresse och fäster sig mest vid den bild, som bäst liknar honom. En parisermålare ville afmåla en elefant med uppspärrad mun och höll fördenskull äpplen länge i handen så som skulle han vilja kasta dem till honom. Elefanten, som slutligen blef förargad häröfver, öfvergöt plötsligt målningen med en ström af vatten ur sin snabel. En sådan handling är icke blott förståndig, utan smakar äfven af skämt. Skämtsamhet, som väl är att skilja från lekfullhet, är kanske den mest sällsynta egenskapen hos djuren. Elefanten delar den endast med pudeln och några ap-arter. Hunden täflar med elefanten om första platsen bland djuren, hvad förståndet angår. Men bland bundarne finnes äfven i psykiskt hänseende en betydlig raceskillnad. Från mopsen, den dummaste och trögaste af alla hundar, till pudeln, den förståndigaste och lifligaste, är steget temligen stort. Genom sina skarpa sinnesverktyg är hunden särskildt egnad till iakttagelser. Hans skarpa hörsel gör honom till husets väktare; hans fina luktorganer göra det honom möjligt att finna och följa spåren af menniskor och djur. Härmed förenar han ett utmärkt minne. Det är kändt, att många hundar med lätthet leta sig tillbaka till aflägsna orter, der de förr varit, ja att de efterleta och finna sina herrar på ställen, som de förr saldrig sett. Pudeln kan läras att hemta mat åt ssin herre; han lär sig tillochmed sjelf att urskilja sde dagar, då det vankas särskilda maträtter. På stöket om Lördagen märker han, att hvilodagen I kommer. Tar herrn hatt och käpp, vet hunden straxt, att det är fråga om en promenad. En pudel, hvilken man lät lukta på en sko, tillhörig ett försvunnet barn, uppsökte barnet och hemtade det till sin herre. Man skulle kunna fylla böcker med exempel på dylika förståndsprof, särdesles af pudeln. De bevisa, att hunden ofta af ganska otydliga eller ovissa anledningar förstår att sskluta till sin herres verkliga afsigter och handlar derefter. Hunden studerar menniskans miner och såtbörder; han kan lätt bringas till att begripa ej blott enskilda ord, utan hela ordsatser. Till konststycken kan, som bekant, pudeln mycket lätt dresseras. Att gå på bakbenen, att dansa, att skjuta igen en dörr lär han sig nästan sjelf, när nan kommit underfund med, att hans husbonde -I tycker om dylika öfningar. Pudeln blickar sin herre i ögat och läser der med förvånande säkerhet hans känslor eller afsigter. Är husbonden deln det äfven; är 2 NM allvarsam eller sorgsen, bli