Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1868, sida 1

— Inte omöjlig, söta missus, inföll Rosa ifrigt, — jag tänker bara på att miss Houler lyssnar bestämdt, och att det skulle förråda oss om jag öppnade min dörr. Vi kunna således inte fly genom salen, der en beqväm utväg står oss öppen, utan — — — Utan? frågade Alice ifrigt, då Rosa hejdade sig. — Utan endast genom det här fönstret. O, dyra missus, det är himmelskriande och grymt, att en sådan lady måste lemna sitt eget hus på detta sätt. — Är det ingenting annat, min goda Rosa? frågade Alice och nalkades beslutsamt det antydda fönstret; — det ligger ju endast två alnar från marken; om du räcker mig din hand, så blir det inte svårt att komma ut. En viss munterhet, som Alice hade inlagt i sin röst, skingrade hastigt Rosas betänkligheter. Hon lyssnade först ännu en gång vid dörren och fönstret, och då hon ej hörde något misstänkt ljud från något håll, dröjde hon ej länge att stiga ut genom fönstret. Med rörande omsorg emottog hon derefter den slumrande gossen, hvarefter hon ställde sig med ryggen mot fönstret, så att Alice kunde stödja sig på hennes axlar, då hon till sist begaf sig ned efter dem. De befunno sig nu i trädgården, omkring tjugo steg ifrån verandan. De täta, mörka trädgrupperna utbredde sig framför dem, och sällsamt afstucko deras konturer mot den stjernbeströdda himlen. Ej en vindflägt förmärktes, endast darrpopplarnes lättrörliga blad prasslade stundom sakta, likasom ville de tillhviska den brun