Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1868, sida 1

baka, likasom hade hon trampat på en orm. En isande känsla genomilade hennes bröst, då hon trodde sig vara upptäckt, och i det hon tryckte barnet fastare intill sig, kände hon att denna rörelse och äfven miss Houlers röst hade stört dess sömn. Mekaniskt vaggade Alice den öfre delen af sin kropp hit och dit, gossen försjönk åter ljudlöst i sin sömn, och den unga modern tyckte att hennes bröst lättades från en förfärlig tyngd, då hon märkte att vredesutbrotten endast gällde negressen, och att hennes egen person hitintills hade förblifvit obemärkt, emedan miss Houler i elak afsigt hade släckt ljuset och i mörkret lurat på slafvinnan. De mot henne sjelf riktade anfallen, som vid hvarje annat tillfälle skulle hafva sårat henne, rörde henne nu ej det minsta, och från hennes hjerta uppsteg en tyst, innerlig bön, att hennes älskling ej måtte vakna under de närmast följande ögonblicken. För denna natt hade hon emellertid uppgifvit tanken på flykt; först då miss Houler smällde igen dörren efter sig, och Rosa, i stället för att gå tillbaka till trappan, fattade en flik af hennes klädning och drog henne med sig, i det hon med högljudda steg gick till sitt eget lilla rum, började hennes förboppningar åter vakna. — Arma missus, sade Rosa klagande till sin herrskarinna, då de befunno sig i det lilla rummet, — mitt hjerta vill brista, då jag tänker derpå. — Är flykt omöjlig, så måste jag foga mig efter det oundvikliga, svarade Alice pedslagen, — jag sörjer endast för Ludlow — —