Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1868, sida 2

— visserligen ingen stor olycka, ty ni är ännu ung och skall bland edra nordliga vänner snart finna någon, som tröstar er. — Om man i norden behandlade krigsfångarne likasom i södern, svarade Alice med lugn värdighet, — der man utsätter de olyckliga menniskorna för de ohyggligaste qval och låter dem omkomma i elände, eller äfven kallblodigt dödar dem, ja, då hade jag verkligen orsak att vara orolig för Ludlow — — — Lögnerska! Förräderska! De nordiska banditerna äro laglösa! skreko de tre megärorna och störtade emot Alice, likasom ämnade de bära händer på henne. Alice deremot bibehöll lugnt sin förra hållning; hon kastade på sina fiender en förkrossande blick, som förstummade dem, och derefter gick hon långsamt möt dörren. Innan hon gick ut, vände hon sig likväl om ännu en gång, Mina damer, sade hon lugnt, — ni kunna hädanefter handla och göra som ni behagar i dessa rum, och efter bästa förmåga njuta Ludlows och min gästfrihet; jag skall icko störa eller hindra er, ty pligten kallar mig bort härifrån. — Gå, hvart ni vill! skrek miss Houler åter i raseri, — gå gerna för mig till Afrikå, till edrå svarta vänners hemland; men ve er, om ni vågar släpa med er min systersons son, en född Ludlow! I samma ögonblick ni lemnar detta Ludlovska stamgods, har ni förlorat den sista rättigheten till ert barn! Alice samlade hela sin själskraft, ryckte ögonskenligen lugnt på axlarne och aflägsnade sig tigande. De qvarvarande tre qvinnorna deremot, ursinniga öfver den