Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1868, sida 2

föreslagib att upprätta myntenheten på grund at silfvermyntfoten och att göra marken (10 groschen) till räkneenhet. Härpå vill Sydtyskland ej ingå. Deremot hoppas man kunna förmå Sydtyskland till myntenheten, om man bestämmer sig för guldmyntfoten och guld-femfrancstycket. Man får tillstå, att längtan efter den tyska myntenheten måste vara omätligt djup hos handelsståndet, när det tillråder ett likt ,,statsstreck samt anser alla 2o. offringar och förluster drägliga gentemot detta mål! Med vida större tillfredsställelse kan man läsa förhandlingarne öfver sockerbeskattninhsfrågan. Denna fråga är temligen gammal och har uppstått genom den storartade utbredning, som hvitbetsockerfabrikationen i Tyskland sedan några årtionden tagit, Önskan att emancipera inlandet från det indiska sockret hade, till förmån för hvitbetsocker-fabrikationen, — hvilken dessutom äfven tillförsäkrade jordbruket en väsentligen ökad afkastning — låtit en temligen betydlig skyddstull uppstå, som det importerade sockret hade att bära. Ju mera nu det inländska sockret utträngde det indiska, desto enträgnare påyrkade de med importen af indiskt socker sysselsatta sjöstäderna, att denna skyddstull skulle afskaffas. Det var isynnerhet de preussiska Östersjöplatserna och Hamburg, som eftertryckligt representerade denna fordran, understödda af den ostpreussiska raffineri-industrien, som förarbetade utländskt socker och påstod sig ej längre kunna uthärda konkurrensen med hvitbetsocker-industrien. Länge och häftigt fördes om detta ämne en intressestrid, som var nära att få till följd en brytning mellan sjöhandelsplatserna och det inre landet. Handelsdagen har här verkat oändligt välsignelserikt. IIxitbetsocker-abrikanterna hade slutligen öfvertygat sig om, att de ej behöfde en så betydlig skyddstull som hittills; importen af indiskt socker kan ej längre bli farlig för deras industri. För öfrigt är det fordna skyddstullsväsendet i Tyskland öfverhufvudtaget nästan alldeles försvunnet, och fabrikanterna veta ganska väl, att hvarje skyddstullsåsigt och fordran numera äro utan all utsigt till framgång. De framlade fördenskull hos handelsdagen sina förslag i den möjant modererade gestalt. Import och fabrikation ha nu också intill en obetydlig differens närmat sig hvarandra. Sjöplatserna begära nemligen en verklig likställighet af skatten på det inländska och på det utländska sockret, fabrikanterna deremot en proportienerlig, varans inre värde motsvarande, likställighet. Uttryckt i siffror, är det en tulldifferens af 6 till 15 groschen pr centner. Detta skola de tekniska undersökningar, hvilka båda parterna påyrkat, snart bringa på det klara, och det är fördenskull att hoppas, att differensen inom kort skall vara utjemnad. Af handelsdagen kunde man visserligen ej vänta, att den i sockertullfrågan skulle bevaka hela allmänhetens intresse. Detta intresse fordrar en väsentlig nedsättning af sockerskatten. Lagstiftaren har hittills betraktat sockret såsom en ren lyxartikel, på hvilken han förmenade sig kunna lägga en väldig skattebörda. I sjelfva verket är skatten lika med sockrets värde. Men dagligen inses alltmera sockrets vigt såsom näringsmedel, hufvudsakligen för bårn, och denna omständighet måste förr eller sednare falla tungt i vågskålen vid reglerandet af sockertullarne. I fråga om jerntullarne har ingen öfverensstämmelse uppnåtts. Äfven här stodo sjöstäderna gentemot producenterna i det inre af landet, men de kunde i denna fråga ej genomdrifva sina fordringar. De begärde naturligtvis — för att isynnerhet kunna fritt införa engelskt jern — fullkomligt afskaffande af importtullen på tackjern. Men dertill lämpa sig våra förhållanden ännu ej. Från flera håll påstods och bekräftades, att tullföreningsjernet är det engelska öfverlägset till qvalitet. Men England producerar sitt jern högst billigt, emedan kol och malm der finnas så nära intill hvarandra. Vi i Tyskland ha visserligen en outtömlig rikedom på kol och malmer, men dessa skatter ligga långt ifrån hvarandra, och för att föra kolen till malmerna erfordras nedläggandet af fraktkostnader. Denna betraktelse har bestämt handelsdagen till det votum, att det ej förr är på tiden att gifva jernindustrien till pris åt en oinskränkt konkurrens med England, än jernvägarne beqväma sig till att moderera transportkostnaderna för kol och jern, d. v. 8. att införa den såkallade , enpfennigstaxan. Men dermed har det ännu god tid, enär det, enligt jernvägs-direktionens försäkran, står fast, att nämnda taxa endast vid ett bestämdt stort vagnsantal i