Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1868, sida 2

nen det har man gjort förut också, och let har misslyckats. Hvarföre då icke ätta sig i skydd för sådana framtida äfentyr, genom att till riksföreståndare eller resident (hvad man vill kalla honom) utse n begäfvad och framstående medborgare, wars personliga egenskaper lemna garanier för en god styrelse? Att låta sig derfrån hindra af den monarkiska principen synes oss vara lika oklokt, som derest man cett annat land, med en god monarkisk egering, ville uppoffra denna för ,den epudlikanskå prinesipen. Det är möjligt att Spanici icke har i letta hänseende fullkomligt fria händer, lå man kan antaga, att Frankrikes mäkige kejsare ej skulle gerna se den fria, cke-monarkiska, styrelseformen införd i ett naboland. Men föga sannolikt är likväl, att kejsar Napoleon skulle af en sådan motvilja låta sig drifva till en intervention, emedan detta vöre ott ganska farligt äfventyr, hvarför samme kejsare blifvit allvarligt varnad genom den misslyckade affären med Mexiko. , Spanska folket är ej moget för republiken — invänder man, och om denna invänning vore riktig, så vore den ock il råra ögon afgörande, ty för den republikanska principens skull allena bör, enligt vårt törmenande,icke en statsform väljas,som folket ej har håg eller förmåga att uppbära. Men vi förstå i allmänhet ej hvad det betyder, att ej ,vara mogen för republiken, om man eljest vill häfva denna styrelseform. Det skulle då bestå deri, att folket ej respekterar sin egen suveränitet; att minoriteten ej underkastar sig majoritetens val. Men gäller ej detsamma om den valde monarken och framför allt om den valda representantförsamlingen? Då är också den konstitutionella monarkien omöjlig, och det återstår endast absolutismen. I öfrigt inse vi ej, att den republikanska statsformen kräfver några särskilta ovanliga egenskaper hos en nation, som ej likaväl påkallas af den konstitutionella monarkien. Men den har det företrädet, att den framkallar och underhåller goda egenskaper, hvilka af monarkien, under vanliga förhållanden, qväfvas eller förlamas. Så är det olyckliga föreställningssättet i Spanien, att allt anseende tillkommer i första rummet embetsmännen, och bland dem aldraförst hofvets tjenare, en frukt af monarkien. Att såsom snyltgäster trängas kring thronen, för att erhålla tjenster, pensioner, ordnar och andra fördelar eller utmärkelser, det besvärar ej den ,,friborne spanjoren; men att söka sin utkomst förmedelst ärligt och nyttigt arbete, det anser han vara under sin värdighet. Nåväl — hvad är detta annat än följden af monarkiens inflytande, och huru skall man komma derifrån annat än genom ett nytt samhällsskick? Monarkiens ideal är trogne tjenare åt monarken. Republikens fordran är: nyttiga medborgare. Och denna fordran måste göra sig gällande inom hvarje land, som vill bygga sin tillvaro och utveckling på en fast grund. Den konstitutionella monarkien kan endast dermed äga bestånd, att den tillegnar sig samma grundsats, så att regenten sjelf i första rummet framträder såsom en god och nyttig medborgare, uppmuntrande och belönande hvarje verksamhet till allmänt bästa, men icke först och hufvudsakligen tjenster, som gälla hans egen person. Kan Spanien tillegna sig en konung, som uppfyller dessa anspråk — välan, må det antaga honom, ehuru der likväl saknas garantier för framtiden, emedan ärftligheten icke lemnar några sådana, utan tvertom. Men då får man icke taga hvem som helst, blott han är af en viss furstlig börd, såsom man nu synes hafva för afsigt, lemnande de personliga egenskaperna åsido, eller åtminstone ställande dem i andra rummet. Att vara mogen för republiken, det betyder, efter vårt förmenande, att vara mogen för sann medborgerlighet, för sjelfständighet och ädelhet i åsigter och handlingssätt, och man kan väl ej alvisa anspråken på dessa dygder med att svara: vi äro icke mogna derför. Vi måste vara mogna för sträfvandet mot de högsta mål, om också vägen till målet är aldrig så lång. Så kan Spanien, så kunna alla andra nationer vara mogna för de sria statsformerna, blott de vilja tillegna sig dem, utan att låta sig bestämmas af den s. k. ,,monarkiska principen, hvilken i öfrigt, uti sitt verkliga begrepp, icke längre tillhör vår tid. Den vacklar redan, då är ifrågasatt, emedan all myndighet beror derpå, att den är såsom sådan erkänd. — — —— — — — pm