Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1868, sida 2

skickade efter honom och mente tro på, att massa Ludlow skulle komma hem om några dar, men att ni inte ville träffa er man och derför tänkte fly bort med lille massa. — De skändliga! hviskade Alice med darrande läppar. — Ja, de skändliga, upprepade Rosa ifrigt; — men Leander är ett troget hjerta och är klok nog att veta, hvad han bör tro och inte tro. Ladies befallte honom att spänna de båda qvarblifna hästarne för vagnen och att fåra till stan redan i natt. De lemnade honom ett bref, och han skulle hemta hit en notarie och en annan hvit herre för att qvarbålla min soda missus här mot hennes vilja. — O, det är skändligt! — Jag anade något sådant, svarade Alice med ett lugn, som öfverraskade Rosa; — sannolikt ämnar man inspärra mig, likasom man har kastat så mången nordens vän i fängelse endast för hans isigts skull; — men du har rätt, Rosa, så långt tår det ej gå, jag vill bort redan natt; den gryende dagen måste finna mig långt härifrån. Må Gud ge mig kraft itt mina fötter ej förlamas under den mölosamma vandringen, och må han styrka mina armar att de förmå bära mitt barn ill hans fars hjerta. — O, min söta missus, tala inte så, nföll negressen ifrigt, — ni skall inte såra era små fötter på de dåliga vägarne, ler bära lille massa; Leander skall köra r— — — Är Leander inte redan borta? Jag jinörde en vagn köra bort redan för en imma sedan, afbröt Alice sin tjenarinna. — Nog är han borta, men till stan