Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1868, sida 2

1 gr. 42 min., vågar jag påstå der ej anns något kompass-streck, i hvilket en arl ej skulle med tillhjelh af en båtshake vått minst en mil å isstycken. Vi nådde tället just kl. 8 på morgonen; och jag ät förkunna segern för våra vetenskapsnän genom aflossande af svensk lösen, ch högtiden till ära funno de, då de commo på däck, svenska flaggan svajande rån topparna. Enligt besticket skulle i varit blott vid 81 gr. 39 min.; men en höjd, som jag på stället fick af solen, tillika med dubbel pejling, som följande dag srhölls af Spetsbergen, visade oss, att vi lenna gång haft strömmen till vår fördel. Vestligare befanns denna dock åter sätta reguliert 12 å 20 min. på dygnet SV-ligt, hvilket äfven är en gammal erfarenhet. Hvad navigeringen här uppe beträffar, så har den så länge ännu den stadgade årstiden fortfor varit i högsta grad intressant och lifvande, men sedan solen börjar vika, så uppstår en kullstörtning af alla förut beståndande förhållanden. Lufttemperaturen, ständigt 5 å 6 gr. lägre, bland isen, än vid land, afkyler vattnet till dess fryspunkt, snön faller i massor (rimfrost) på isstyckena, som, sänkta under dess — Aga —-DA — tyngd, frysa tillsamman till stora isfält, under det att den, som faller i öppet vatten, genast öfvergår till issörja och hindrar framträngandet; sjön blir af de täta, bäftigt uppkommande stormarna satt i kokning och isen drifves omkring, man kan ej döma hvart, hvilket bäst visas deraf, att vi efter 10 dagars förlopp funno iskanten nära en grad sydligare, än den för den tiden var vid vårt passerande af samma meridianer, äfvensom deraf, att vi nu på hemvägen på vestra kusten träffade drif-is 60 tum djup, som med plåsterlappen på sidan, under ganska betydlig sjö, var vansklig att genomtränga, serdeles som en del måste ske under natten. IIvad nu sjelfva läckan beträffar, så är man nästan fallen för att betrakta dess erhållande såsom en Försynens fingervisning, på det ej något värre möjligen skulle komma efter. Hade vi den dagen kommit på isfritt vatten oskadade, så hade vi der inväntat bättre väder och vid första tillfälle försökt igen; men hvad resultatet blifvit, om under nattens mörker en af dessa stormar kommit, medan vi varit der inne i isen, är svårt att kunna förutsäga. Tack vare godt folk och den af en stor auktoritet klandrade öfverbyggnaden, utan hvilken ingen ösning varit möjlig, då hvarje öfverspolande sjö endast ökat vattendjupet under däck, kommo vi nu i säkerhet och hafva skutan så sjöduglig nära nog som förut. Jag nästan tvekar att nämna det, — ty det låter otroligt, — men det var sjöar, som gingo öfver salningen; och då vi kommo in, hade den 2-refvade gaffelfocken till hela sin höjd en half tums isskorpa af det frysande öfverspolande vattnet. Läckan var ej obetydlig; men tack vare fartygets förträffliga konstruktion, kunde man hoppas att allt skulle gå väl, så 80 min. vi än voro från hamn. Sedan vi nalkats land och derföre ösningshastigheten något aftagit, roade det doktorn att räkna antalet pytsar, som genom hans hand öfverst på däck störtades i qvarten, och då deras antal uppgick till något öfver 100, kan man sålunda beräkna, att förutom hvad maskin och andra pumpar drogo ut, langades det under de 11 timmar, som det räckte, öfver 4 tusen pytsar vatten från trossbotten ensamt. Något egentligt hopp om att nu på sistone komma till Giles land, särdeles efter mötet med isen på vestsidan, hade vi just icke; men den lidna motgången var en sporre att söka visa, det ingenting möjligt skulle lemnas oförsökt, så länge vi egde medel; också vände vi ej förr, än då blott så mycket kol fanns i boxarna som vi kunde behöfva på vägen bit, och då vi ankrade återstod deraf 114 kubikfot. Stormen vid Beeren Island var ibland de svåraste, jag varit med om, och sjön så våldsam som den alltid är å grundt vatten; men skutan, nedisad som hon var utanpå, likasom å däck och tackling, skötte sig på ett beundransvärdt sätt: Mellan Beeren Island och kusten hade vi ännu en fnysare från ost och en från söder, den sednare sedan vi gjort an land: I men oaktadt det var öfverlandsvind, gjorde fartyget med full eldning i den från alla håll korsande sjögången ej mera än 2 till 3 knop; och hade ej ett det herrligaste norrsken så upplyst allting, att jag ända till kl. 3 på morgonen, då, endast 1!, timmes väg från Tromsö, påkommande yrväder nödgade mig söka ankarsättning under land, så hade vi ännu en natt ätminstone fått gästa Norra Ishafvets vilda vågor.