Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1868, sida 1

— Nej, söta missus, nordstaterna är de inte, som ha blifvit slagna; jag tänker at general Sherman är för stor gentlemar att låta konfedererade soldater slå sig. — Hvaraf tror du det, Rosa? — Jo missus, jag tror så efter jag ha goda ögon och såg mycket väl huv den gamla ladyn skrynklade ihop tidningen och bet tänderna tillsammans. — Hon var blek af ilska och ville slå mig, för jag tror jag skrattade, då jag såg tårar i hennes ögon. — Lika godt, Rosa, hvilkenderas afsigt det än må vara, så skall jag gå ner och höra hvad de ha att säga mig. De skola inte finna mig svag, nej, den glädjen vill jag inte bereda dem. Men du, Rosa, stannar hos mitt barn, till dess jag kommer igen, och under ingen förevändning låter du förleda dig att aflägsna dig från min älskling eller anförtro honom åt andra händer. Jag vet att man ämnar beröfva mig mitt barn, emedan man fruktar att det kan bli likt mig. — Var obekymrad, min goda missus, svarade negressen, i det hon satte sig på golfvet bredvid gossen och räckte honom sitt ulliga hufvud, för att låta honom draga deruti, — de få förr mörda mig än de kunna skilja mig från den lilla undersköna gentlemannen. Alice hade stigit upp och betraktade med vemod den vackra grupp, som det rosenkindade barnet och den svarta slafvinnan bildade; men likasom hade hon plötsligt erinrat sig en vigtig omständighet, lutade hon sig ned, och sedan hon innerligt kysst den lille, lemnade hon rummet med upprätt hållning och lugn värdighet. Salongen, till hvilken hon nu begaf sig,