Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1868, sida 2

— Egentligen ingenting ondt, men man skulle ha ansett mig mycket framfusig. Kom ihåg att jag var lika obekant för de öfriga damerna som för er. — Det är allt sannt, anmärkte Alice efter ett kort besinnande, — men hädanefter blir det annorlunda; när vi nu åter träffas, så helsa vi på hvarandra som gamla vänner och bekanta. — Utan tvifvel, miss Alice, och jag hade lust att välsigna tjuren, som har åstadkommit detta. Alice vände sig med en hastig rörelse mot Ludlow och betraktade honom till hälften nyfiken, till hälften öfverraskad. En obestämd, sällsam aning tycktes genombäfva henne, men i nästa sekund var den åter försvunnen; öfver hennes ansigte flög sn ljuft leende, och hon utropade förebrående: — Hur kan man välsigna en oförnuftig varelse och dertill ett vildt, grymt djur, som nästan skrämde mig till döds och obarmhertigt sönderslet min vackra schal. — Endast derför att han besparade oss båda den tråkiga ceremonien af en högtidlig presentation. — Det är visserligen en fördel, svarade Alice allvarligt medgifvande, — och jag tror knappt att ett sserårigt umgänge hade kunnat göra oss så förtroliga med hvarandra som detta rysliga äfventyr, — men hvad betyder detta? Befinna vi oss inte här midt framför trädgårdsporten? Det förefaller mig som hade vi gått här förbi redan två gånger. — Ja, det är sannt, miss Alice; jag trodde att en kort promenad skulle vara er nyttig efter den utståndna förskräckelsen, och derför förlängde jag den. Ni