Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1868, sida 2

lika glanspunkten i festligheterna bildades af en stor bankett på aftonen, af handelskammaren tillställd för Unionens representant. Dervid sutto bland de till gästens ära talrikt församlade lord Stanley och Gladstone, biskopen af Chester, Laird, Alabamas byggmästare, och andra parlamentsledamöter, deribland Horsfall, vidare mayorn i Liverpool, amiral Evans, en mängd andra högre officerare af armten och flottan samt många andra notabiliteter af olika riktning fredligt tillsammans. Efter de vanliga inledningstoasterna föreslog pr2eses skålen för den amerikanske gesandten, och den senare reste sig derpå för att svara med ett längre tal. Han visade, hurusom det vore ett vansinne, om någondera af de båda regeringarna ville genom krig rubba den så starka handelsgemenskapen länderna emellan, och anmärkte, vänd till lord Stanley, som satt på hans venstra sida, att så länge denna minister ledde Englands utrikespolitik, vore fredens upprätthållande utom allt tvifvel. Talet, som afslutades med en amerikansk skalds ord om de båda nationernas förvandtskap, väckte lifligt bifall. Det senare förnyades, då lord Stanley tog till ordet och till några räsonnementer i tidningarna, som gått ut på att visa att ingen direkt anledning till krig vore för handen, fogade en förklaring om, hvilken Englands politik utåt måste vara. Att sorgfälligt respektera andras rättigheter, äfven de svagaste nationernas, att dernäst verka för fredens bevarande åt England, men tillika äfven så mycket som möjligt för den europeiska freden och den civiliserade verldens fred, att ieke ensidigt och inskränkt fullfölja det närmast liggande intresset, utan hafva öppen blick för de egna intressenas beröring och sammanflytning med grannarnes, samt att ej sätta sin ära i våldsam och öfverilad hämnd för verkliga eller inbillade oförrätter, utan i att villigt foga sig efter opartiska skiljedomares passionfria utslag, detta betecknade ministern såsom de maximer, hvilka en engelsk regering borde följa med afseende på utlandet och hvilkas iakttagande hon äfven enligt reciprocitetens rätt kunde vänta at andra nationer. Det skall blifva en lycklig dag, anmärkte han vidare, när dessa ider vunnit allmän giltighet, ty då och först då skall nödvändigheten af väldiga krigsrustningar bortfalla och dermed äfven skatternas tryckande börda, näringstrihetens förlamning och ett förtidigt anlitande af framtida hjelpkällor upphöra. Under närvarande förhållanden vore samhällets belägenhet trots freden blott obetydligt bättre än i krigstid, och följden måste efter ett par, tre generationer blifra allmän ruin eller allmän bankrutt. Huru bristen på förtroende skulle afhjelpas, derom förklarade sig lord Stanley ur stånd att framställa något förslag; imellertid kunde man lätt bilägga mången tvist i dess begynnelse, och för öfrigt måste man beteckna de ändlösa farhågorna för krig såsom alldeles öfverdrifna. Rörande Amerika bekräftade ministern Johnaons ord, att två stridiga punkter redan vore afgjorda och att beträffande Alabamafrågan begge parterna med tillförsigt motsåge hennes snara lösning. När lord Stanley under högljudda bifallsrop hade återintagit sin plats, fick Gladstone erdet för att svara på den underhuset egnade skålen. Det märkligaste i hans tal var det oförtäckta gillandet af lord Stanleys nyss uttalade grundsatser. Till undvikande och snar lösning af tvistigheter anbefalde den liberale statsmannen sorgfälligt val af de utländska representanterna. — Banketten slöts efter en rad at mindre vigtiga tal sent på natten. SPANIEN. Enligt den franska ,Libertå antager man, att cortes icke skola sammanträda förrän i Januari, enär regeringen önskar, att deputerade från kolonierna skola vara närvarande vid cortes öppnande. Enligt samma tidning skall den officiella Gaceta med första anmäla ett statslån på en milliard realer, bestämdt att betäcka statskassans skulder och bereda regeringen tid att företaga stora reformer i statsskulden. Thronpretendenten Don Carlos, den s.k. hertigen af Madrid, har tillställt de utländska makterna det aktstycke, genom hvilket hans far, Don Juan de Bourbon (Isabellas onkel) afsäger sig sina rättigheter till spanska kronan. Don Carlos begagnar detta tillfälle för att påminna om sin kandidatur till den lediga thronen. Det egenhändiga bref, som prinsen, hvilken uppehåller sig i Paris, har tillställt makterna, lyder så: ,,Sire! Min härkomst och Spaniens närvarande ställning göra det till en pligt för mig att bringa min höga faders thronafsägelse till Ed. Maj:ts kännedom. Den lyder så: ,,Enär jag icke har annan ärelystnad än Spaniens lycka, d. v. s. mitt kära fäderneslands inre välfärd och yttre glans, anser jag mig böra abdikera, och genom detta aktstycke afsäger jag mig alla mina rättigheter till spanska kronan till fördel för min högt älskade son Don Carlos de Bourborne y de Este. Skrifvet i Paris den 3 Okt. 1868. Don Juan de Bourbon y de Braganza. ,Om Gud och omständigheterna — så heter det än vidare i Don Carles skrifvelse — skulle bringa mig på Spaniens thron, skulle jag eftersträfva att på lojalt sätt förena vår tidsålders nyttiga institutioner med förra tiders oumbärliga inrättningar, i det jag skulle öfverlemna de allmänna, af fria val framgångna cortes det stora och svåra värfvet att skänka mitt kära fädernesland en författning, hvilken — som jag hoppas — på en gång skulle blifva spansk och slutligt afgörande. Den dag, jag skulle blifva så lycklig, skulie jag — såvidt som möjligt — knyta en närmare personlig förbindelse med Ed. Maj:t och likaledes mellan min nation och Eder. Mottag, Sire, försäkran om min högaktning. Don Carlos de Bourbon y de Este.