Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1868, sida 2

det skulle lyckas honom, såsom Alice: förmyndare och närmaste anförvandt, at gifta henne med en sydländning och der igenom icke blott undandraga norden hen nes förmögenhet, utan äfven likasom öf. verhoppa hennes ungdomstid och låta hen nes härkomst jemte hennes faders namr hemfalla åt glömskan. Oaktadt han aldrig yttrade ett ovänligt ord till sin myndling, upptäckte hon lik väl med barnets skarpa instinkt den sanns känsla han hyste för henne. Ej underligt således att Alice alltid med oro emotsåg sin onkels förestående besök och åter andades fritt, först då han åter hade lemnat pensionsanstalten för att kanske efter några månader förnya sitt besök. Sammanträffandet med hennes onkel var således för henne likt ett lätt moln, som flyktigt gled öfver hennes soliga vårhimmel och kastade skugga omkring sig, endast så länge det berörde hennes synkrets Annars förflöto hennes dagar i ostörd frid, så att hon ansåg sig aldrig kunna blifva lyckligare och således aldrig önskade något ombyte. Andra sågo visserligen, att det täcka barnet utvecklade sig hastigt och nalkades den gräns, der barndomens knopp börjar utveckla sig till huld jungfrulighet; deremot förstod Alice sjelf icke att hon kunde blifva något annat än det glada, lyckliga barnet. Utan att vidare tänka derpå fängslade hon sitt yppiga, kring det sköna hufvudet fritt svallande hår i de brukliga formerna, med en viss motsträfvighet utbytte hon sina korta klädningar mot andra, hvilka i början hindrade hennes lifliga rörelser, men likväl passade bättre för hennes ålder