Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1868, sida 2

och smärta gestalt, och med hemliga tära afsade hon sig de barnsliga lekarne, fö att egna sig åt allvarligare sysselsättnin gar. Hon gjorde allt detta, emedan an dra hade gjort så före henne. Och fram tiden? Ack, hon bekymrade sig lika lite derom som de bevingade fjärilarne, fö hvilka en varm sommardag betyder evig heten. Ja, Alice var lycklig, men likväl skull bon snart erfara, att det finns en vid: större lycka än den hennes första ung domsår erbjudit henne. Hon skulle erfar: det redan innan hon lemnade sin barn doms för henne så kära vårdarinnor, ännt innan hon hade fyllt sitt fjortonde år. En dag, då hon återvände från en utan för staden bosatt väninna och befann sig mellan några högt kringgärdade trädgår dar, afbrötos plötsligt hennes glada tan kar genom det hotfulla bölandet af er tjur, som följde efter henne med alla tec ken till fiendtliga afsigter. Vid åsynen af det förgrymmade djure smög Alice sig tätt intill närmaste träd: sårdsstaket, för att låta tjuren passera förbi; hon anade ej att hennes bjert färsade schal kunde hafva uppväckt Lans vrede. Först då tjuren stannade på ringa ifstånd från henne och började uppkasta nullen med framklöfvarne, medan han mder doft bölande sänkte hornen emot lenne, insåg hon den fara, i hvilken hon wäfvade. Förfärad såg hon sig omkring; ingentädes varseblef hon någon menniska, som cunde hjelpa henne, och hon visste att let rasande djuret skulle retas ännu mera om hon försökte fly. En känsla af vannakt förlamade henne, och bundna lika