Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1868, sida 1

straxt tagas med. Man spelar effektfulla ställen med passion, innan man ännu kan spela dem flytande, och bär sig sålunda åt som om en skådespelare skulle gifva sig till att gestikulera innan han vet hvad som står i hans rol. Det är en olämplig method; det är som att sätta maskinen i gång, medan ångbåten ännu ligger fastgjord — hjulen röra sig, men båten står still. Jag kom att jemföra den utförande med skådespelaren — det kan i allmänhet sä84s, att den utöfvande musikaliske konstnären förhåller sig till kompositionen som skådespelaren till dikten; hos båda fordras uppfattningsoch återgifningsförmåga. Hos båda,och isynnerhet hos den förstnämnde, fordras också, till en viss grad, sjelfbeherrskning, när det gäller offentliga prestationer; de måste ofta lägga band på känslan, för att uttrycket ej skall blifva alltför oroligt och den afsedda verkan ouppnådd. Om Talma påstås det, att han, i början af sin konstnärsbana, ej förraädde beherrska sitt spel; han lit sig hänföras al passionen, och följden blef, att effekten förfelades. Först sednare, åå beräkningen satt vid rodret, kom han i besittning af let så nödvändiga lugnet. Man skall derör, jemte lif och värma i föredraget, vinnlägga sig om en viss ro och bestämdlet i uttrycket. Vid det musikaliska förelraget är en sådan bestämdhet så mycket nera väsendtlig, som musik först genom akten kan förstås. En ytterligare likhet nellan skådespelaren och den utförande onkonstnären är att, då den förre i allnänhet ej kan utföra alla möjliga olika oller lika väl, så kan den sednare (om onom gäller detta dock i mindre grad)