Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1868, sida 2

befallningar, vek han af åt venster med sina båda följeslagare för att åter gripa sina fångar, innan soldaterna kunde anfalla honom. Härvid gynnades han icke blott af terrängen utan äfven af Diegos fullkomliga trygghet, ty den unge mannen kunde ej föreställa sig den möjligheten att blifva anfallen af vildarne i åsyn af en argentinsk kavalleritrupp. I den fasta öfvertygelsen att båda partierna voro sysselsatta med sina egna angelägenheter, hade han tyglat hästarne och red iskridt in i den smala ravinen, som fullkomligt dolde honom från de fiendtliga partierna. — Hvad var det? hviskade Josefa plötsligt. — Det ljöd som hofslag af en galopperande häst, — der borta. Men Diego hade ej tid att svara henne, ty ur det höga gräset höjde sig ett brunt hufvud med blixtrande ögon; en arm svängdes, och han hade knappt tid att kasta sig ned på den högra sidan om sin häst, då en bolas flög emot honom och hven tätt öfver hans hufvud. I nästa ögonblick satt han åter i sadeln, och i det han trängde Josefas häst intill den andra, högra sidan, hade han just framtagit och spänt sin pistol, då åter en brun arm höjde sig med svängd lasso. Diego såg endast en obestämd form i gräset, men hans skott small och vilden nedsjönk på marken. Faran var likväl ej undanröjd derigenom, ty nästan i samma ögonblick syntes Osantos sjelf framför dem; en annan vilde sporrade sin häst in i ravinen tätt invid dem och utsträckte sin hand efter Josefas tyglar. Ett sporrhugg bragte Diegos häst med ett väldigt språng framåt, och i samma ögonblick