Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1868, sida 2

för den likhet, som deraf framgår mellan de norska och svenske förhällandena. Uppsatsen återgifves af Wenersborgs Tidning. som inleder densamma med följande ord: Norge förnimmas, likasom här, högljudda klagomål från befolkningen öfvel den dåliga ekonomiska ställningen. Der, såsom här, ställa sig organer i detta missnöjes tjenst, hvilka ockra på lidelserna och rikta dem mot de politiska männen och förhållandena, för att sålunda tjena den egna nyttan. I stället att visa huru man bör med kraft gripa verket an, för att sjelt för egen del göra hvad man kan till förbättrande af sin ställning, välja de der, såsom här, den vida beqvämligare methoden att klaga öfver systemet och välta skulden till ,,det ekonomiska betrycket öfver på detta, utan att betänka det de sålunda alstra det missnöje, som sedan visar sina verkningar i en ständigt agiterande oro, ett lifligt begär efter ombyte, ljumhet mot fädernetorfvan, utvandringar till Amerika. Det är den olyckliga bristen på kraft, den nödiga tilliten till,Sjelfhjelp, som sålunda synas svika oss nordboer. Det förefaller nästan som om det så ofta besjungna jernet i våra ådror blifvit upplöst och dunstat ut under agitationernas hetta och ,Yrövlets larm. Det tycks som att man glömmer den oeftergifliga satsen, att då man vill målet, måste man äfven vilja medlen, och medlet att här nå målet — oberoende, frihet och sjelfständighet — det är att ej blott med kraft gripa in i det stora nationala arbetet, utan äfven att med klar blick öfverskåda förhållandena och se in i sig sjelf, för att erfara, om man icke möjligen sjelf är skulden till det betryck, hvarunder man lider och hvaröfver man klagar. Tidningen återgifver bärefter Morgenbladets framställning, så lydande: Under diskussionerna om orsaken till jordbrukarens betryckta ekonomiska ställning och om medlen att afhjelpa det onda, har man företrädesvis riktat sin uppmärksamhet på statens och kommunernas ekonomi, på lagstiftningen och beskattningen, och sökt öfverflytta den väsendtliga orsaken till olyckan på representation och regering. Denna tendens kan anses i dubbel mening olycklig. Först och främst har den hos allmogen väckt bitterhet och misstämning samt en känsla af att vara förorättad; för det andra, och det är vigtigare, har det ledt uppmärksamheten bort ifrån det, som egentligen är sakens kärna, neml. jordbrukarnes egen ekonomi och ställning. Så länge man väntar sig allt af representation och regering samt anser sig sjelf ansvarslös, kan man ej hoppas att komma till lyckligare förhållanden; det är nödvändigt att man griper i sin egen barm och ser till hvad mar sjelf förbrutit och hvad man kan uträtta genom sin egen kraft. Att klaga öfver dåliga år, öfver arbetskraftens dyrhet, öfver svårigheterna för afsättningen och andra för jordbruket ofördelaktiga förhållanden, på hvilka man ingen inflytelse kar utöfva, det är också förspilld möda; man får taga de naturliga förhållandena sådana de äro och inrätta sig i öfverensstämmelse med de omständigheter, under hvilka det nu en gång är oss förelagdt att arbeta. En ganska väsendtlig anlel i jordbrukarnes betryckta ställning kan helt visst tillskrifvas deras starka missbruk af krediten. Den fordna naiva rädslan för lån, hvilken förr var ett karaktersdrag hos vår allmoge, tyckes nu på de flesta ställer hafva flytt. Man begagnar krediten i tid och otid, och gör skuld öfverallt, der tillfälle dertill erbjuder sig. Man borgar hos landthandlaren till de dagliga behofven, man skrifver reverser och förbindelser, man behäftar sin jord med hypoteksskuld, städse med samma likgiltighet rörande utsigten att knuna uppfylla de ingångna förpligtelserna. Det är otvetydigt, att man ännu betraktar hvarje lån som ett nödlån, som ett medel att bringa jemnvigt i en rubbad förmögenhetsställning, såsom en utväg att göra sig af med en del obehagliga små fordringsegare och såsom en tillfällig lättnad uti den regelmessiga utgiftsbördan. I stället för att begagna krediten såsom en bäfstång för produktionen, såsom ett medel att skaffa sig ökad inkomst, anlitar man låneutvägen såsom ett nödvändigt ondt och använder lånen till att stoppa igen hålen med i sin budget. I stället för att det fremmande kapitalet skulle, förnuftigt användt, reproducera sig sjelft och ändock afkasta en extra vinst, måste lånen förräntas och afdragas på inkomster. hvilka man hemtar annorstädes ifrån; de tära på den surt förvärfvade arbetsförtjensten och minska den inkomst, som man skulle haft, om man varit lånen förutan. Så länge våra jordbrukare icke lära sig att beräkna, huruvida det lönar sig att låna, och så länge de icke ha kraft att motstå den lockande frestelsen att begagna krediten, då det måste erkännas att den skulle medföra förlust och icke fördel — så länge kan det äfven snarare anses för en olycka, än för ett godt, att tillgånger till krediten varit jemförelsevis så lätt. Krediter kan hafva hållit mången uppe en tid, hvilken annars skulle varit förlorad; men det torde i många fall vara tvifvel underkastadt, huruvida det icke varit bäst både för honom sjelf och för andra om han genast gått öfverända. Man kan visserligen icke förtänka en person, som är stadd i trångmål, att han väljer det första alternativet och griper fast i den räddningsplanka, som han får tag i, utan afseende på, om den förmår att bära honom i land. Men det beklagliga är, att så många hvilkas budget icke vill gå ihop, begagna den farliga utvägen att anlita krediten, i stället för at söka spara och inskränka sina utgifter. I allmänhet taget sakna för visso våra jordbrukare ännu hög grad affärsförmåga af det slag, som erfordras af den, hvilken vill idka industriell verksamhet de sakna öfverblick öfver sin ekonomi, både med hänsyn till arbetsmetoden och hushållning. — — Under de många öfverläggningarne om att fin na utväg mot jordbrukarens däliga ekonomisks ställning, har man företrädesvis riktat sin upp: Annn