Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1868, sida 2

ike ej var af denna verlden — tillskansat ig. derigenom att de förstått ockra på idskepelsen och sasan för skärselden m. m)en fromma drottningen hade sjelf, såsom i i gårdagens blad anförde, skänkt i sin darnsnöd flera millioner i dyrbara kläder, wonor och andra prydnader till en viss elgonbild, som bar den heliga jungfruns amn. Det fanns väl icke ett kloster i Spanien, som ej riktat sig på enahanda ätt, och särskilt hade ,Jesu orden — le beryktade jesuiterna — slagit under sig m otrolig del af landets både fasta och örliga förmögenhet, hvarigenom de fromne fäderna naturligtvis vunnit en ofantlig makt, äfven af materiell art, för befrämande af sina planer. Och under allt detta iro statens finanser ruinerade och den enskilta välmågan reducerad till en betänkig grad. Det är, under sådana förhållanden, gan: ska naturligt, att revolutionsregeringen besagnar tillfället att återtaga för kejsarens räkning hvad kejsaren tillhörer, hvarmed man vinner på en gång flera ändamål. Statskassan erhåller tillgångar, som äro för densamma ytterst nödvändiga, och nationen betrias från den mörka makt, som under så långa tider qväft dess andliga utveckling och dermed äfven hämmat dess industriella förkofran. Så har statens nöd ledt till åtgärderna, att störta denna makt, genom att upphäfva klostren och fördrifva jesuiterna, hvilka åtgärder helt visst eljest skulle hafva om ej uteblifvit, dock icke blifvit så våldsamma. Vi kunna motse enahanda framtid inom flera andra af Europas, i fråga om en annan makt, derest ej vederbörandes ögon i tid öppnas för den hotande faran. Denna makt är militärismen, de stående armåerna. Och den sammanhänger på det närmaste med furste-makten. Det fanns icke en liten furste i Tyskland, som ej skulle hafva sin egen lilla arme att paradera med, på hvilken landets hufvudsakliga tillgångar förslösades. Kunde det verkligen para allvarligt menadt, att detta var nödvändigt för landets försvar? Flera af dessa armsr bortblåstes såsom agnar för vinden; deras herrar fördrefvos från sina stater, dock mot betalning, men folkens uppoffringar de hafva icke blifvit ersatta. Ett sådant tillstånd måste leda till Staternas ruin. Alla landets besparingar, som skulle befrukta ett nytt näringslif, ingå i statskassan; i form af lån eller skattebidrag, och der uppsväljas de af Militärbudgeten. Men det förslår ej. En ständigt återkommande statsbrist kräfver nya bidrag från nationens sida, och så uppstå alla dessa symptomer af ohelsa, som heta bankrutter, arbetslöshet, proletariat, m.m. Allt har sin enkla och påtagliga förklaring deri, att en alltför stor del af folkets besparingar — dess reproduktiva kraft — användes på ett ofruktbart sätt. Vårt eget land utgör i detta hänseende intet undantag, om vi också ej äro så illa deran som åtskilliga andra länder. Om också kostnaderna för vårt försvarsväsen till lands och sjös ej uppskattas högre än till 20 millioner rdr om året, så gör dock detta på 10 år 200 millioner. Hade blott hälften deraf, eller ett hundra millioner, blifvit använda på ett fruktbringande sätt : hvilken mäktig kraft hade ej deri legat till landets förkofran? Huru många tusen arbetare hade ej dermed kunnat nyttigt och välsignelserikt sysselsättas, under det de nu måste utflytta till en främmande verldsdel, emedan de ej kunna finna sin utkomst på fädernejorden? Dessa rent ekonomiska krat kunna ej på längden lemnas obeaktade. Statens nöd skall äfven här framkalla reformer, hvartill man eljest ej velat lyssna. Flera af Europas monarker hafva också börjat varsko dessa fordringar å folkens sida. Frågan om en afväpning är allvarligt ställd på dagordningen, men klart är att man här skall fortfarande ockra på det höga begreppet: landets sjelfständighet, framhållande farorna för främmande öfvervälde, likasom de ,,andliga makterna ockrat med talet om ,,den eviga saligheten, och faran för den lede fienden. Men nöden har dock ingen lag. Statsbristen skall äfven här blifva den regulator, som utjemnar missförhållandena och som befriar folken från såväl den ene som den andre af deras beskyddare. Konungadömet gjorde sig i Spanien solidariskt med prestväldet, och följden blef, att en af Europas älsta dynastier förjagades från det land, der den mest ridderliga ,trohet mot regenten öfvergått till hat. Många furstar I Europa göra sig solidariska med militärväldet, med de stående armåerna, af hvilka några spela ganska öppet rollen af pretorianska garden; AA — SD I ga hästar, medan deras. kamrater, hvilkas