Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1868, sida 2

ga hästar, medan deras kamrater, hvilkas hästar sprungo fritt omkring ute på steppen, nyfikna och äfven afundsjuka trängdes omkring dem. De aftågande voro afundsvärda, ty de kunde nu åter fritt jaga öfver steppen och kanske redan i dag eller i morgon påträffa den vilda fienden, medan de qvarblifvande, sammanträngda mellan smutsiga, at ohyra uppfyllda lerväggar, måste dröna bort dag efter dag och af ledsnad voro färdiga att rifva ned väggarne. Hvarmed skulle de äfven sysselsätta sig? Pengar hade ingen af dem, ty det lilla som de haft var länge sedan förslösadt på cana, och dessutom hade de redan dragit i förskott på nästa aflöningsdag, — hvarom skulle de således spela, och något annat tidsfördrif kände ingen af dem. Soldaternas uppmärksamhet riktades nu plötsligt på den smala dörr, som förde till den inre gården. Hästen med damsadeln bade blifvit ditförd, en pojke höll den vid tygeln, och den gamle gauchon, somi dag tycktes spela en betydande roll vid påpackningen, gick in samt återkom efter några minuter med en lätt sadelpåse samt ett par tyngre paketer, hvilka han raskt fästade på en andra häst. Ännu stod Diego med ögonen riktade på den dörr, i hvilken han hvarje ögonblick fruktade att få se Josefas gestalt, då gubben framträdde till honom och medförde hans egen häst, fullt sadlad och uppbetslad. — Den här ringen satt lös, sade han i det han upplyftade det ena fårskinnet och pekade på sadeln, — jag har fäst den med en rem.