Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1868, sida 2

Correon hade gått fram till honom och hjelpte honom att ordna dem, så att de ej tryckte djuren eller lossnade, samt tycktes för tillfället ej hafva ögon eller tankar för något annat än för sin packning. — Är ni färdig, sennor? frågade officeren, i det han åter nalkades Diego. — Om ni medför betydligare packning, kan den läggas på damhästen. — Ingenting annat än som får rum i mina sadelpåsar, svarade Diego, — men tar ni damer med er? En lätt rodnad uppsteg på officerens kinder, då han svarade: — Jag har sjelf mitt hem i San Luis. — Donna Josefa skall bo der hos min mor, till dess vi — ha utrotat Unitarierna. — Donna Josefa — — — Är min trolofvade, inföll officeren med en fast, hotfull blick, och likasom han dermed hade sagt allt rörande denna sak, vände han Diego ryggen och gick långsamt bort till sina män. Dessa behöfde ej några vidare förberedelser, — endast ett köttstycke skar hvar och en af en för några minuter sedan slagtad tjur, hvars hud tjugo öfvade händer afdrogo inom ett ögonblick. Lika så hastigt lades det ännu blodiga köttstycket mellan sadeln och en deröfver utbredd fårhud; en tunn rem hindrade det från att falla af, och sedan de sålunda försäkrat sig om sitt munförråd för dagen, stodo de vilda karlarne, med venstra handen på sina hästars manar, skämtande och pratande, samt afvaktade kommandoordet att sitta upp. Trettio solbrända, väderbitna gestalter, alla klädda i det argentinska kavalleriets maleriska uniform, stödde sig mot lika mån