Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1868, sida 2

henne; utan hon blef gjord af ett ben ur hans sida, emedan hon skall vara hans jemlikek. Man anför vidare samme lärde kommentators mening, att då Gud lät en dvala falla på mannen, medan qvinnan skapades, så skedde detta, på det att mannen icke skulle inbilla sig, att han hade någon andel eller tillverkningsrätt i der herrliga skapelse, som Gud gjorde af hans refben. Och så kommer slutligen en tredje teolog och framdrager de bibliska grunder, på hvilka redan år 1509 en Cornelius Agrippa kunde uppställa det då oerhörda påstående, att qvinnan är mannen öfverlägsen. Och en del af allmänheten lyssnar med andäktig uppmärksamhet til dessa skäl, som i korthet äro följande Tingen här på jorden skapades i den ord: ning som de hafva rang och värde. Skapelsen började med de lägsta tingen och slutade med det högsta. Först kom stenriket, så vextriket, derefter djurriket, slutligen tvenne menniskor, af hvilka först mannen och sedan, såsom skapelsens kro. na, qvinnan. Mannen, fortfar Agricola, skapades ute på öppna fältet (på rama bondlandet, skulle man kunna säga), likasom djuren. Men qvinnan var det enda väsen. som blef skapadt inne i paradiset, hvilket planterades först sedan mannen blifvit färdig. Dertill kommer, att mannen, likasom djuren, blef omedelbart danad af jordens stoft, af en handfull lera, medan qvinnar blef danad af ett organiskt ämne, nämligen ett refben. Vidare bör man besinna att mannen blef kallad Adam, sem helt simpelt betyder jord, medan qvinnan benämndes Eva, hvilket betyder lif. Således. lika mycket som litvet öfverträffar stoftet, öfverträffar qvinnan mannen. Förgäfves må den hedningen Aristoteles till männernas förmån åberopa sig derpå, att bland djuren äro hanarne vanligtvis starkare och vackrare än honorna. Mot Aristoteles intyg har man ju den helige Pauli, att Gud företrädesvis gör underverk i de svage men låter de starke komma på skam. — Medan teologerna muntra eller uppbygga allmänheten med dessa kostliga resonnementer, framrycka också några excentriska naturforskare, för att från sin ståndpunkt lösa den föreliggande frågan. För detta ändamål behöfva de endast anlita tumstocken och vågen. De mäta och jemföra mannens och qvinnans medellängd; de vöga och jemföra deras hjernor. Men äfven de råka ut för samma olägenhet som teologerna. Qvinnan, säger den ene, är på förståndets vägnar underlägsen mannen, ty hennes hjernkavitet är trängre och hennes hjernsubstans mindre. Qvinnan, säger den andre, har anlag till att äfven på förståndets vägnar blifva mannen öfverlägsen, ty om man, såsom tillbörligt är, jemför icke hjernmassa med hjernmassa, utan hjernkaviteten med den resp. medellängden, utfaller jemförelsen till qvinnans fördel. Men hvartill tjena dessa mätningar? frågar det sunda praktiska förståndet. Har man någonsin hört omtalas en valcensus, grundad på hjernans omfång? Och vill man tillämpa en sådan census, så hvarför icke göra det på mannen såväl som på Ninnan? Man har grundat valrätten på vissa förmögenhetsvilkor, och om en qvinna befinner sig i dessa vilkor, så hvarför cke tillerkänna henne den rätt, som derpå wilar? Är det icke nog att veta, att qvinnan är ett intelligent väsen, och att samhället för sin blomstring och utveckling behöfver all den intelligens, som förefinhes inom det? Är det icke nog att veta, let qvinnan är en samfundsmedlem, licasom mannen, och har likasom han dyrvara intressen att bevaka? Om medkänsla ör fosterlandets väl och kommunens anselägenheter adlar mannen, och om denha känsla stärkes genom rätten att verka ör det allmänna bästa, skulle icke detsamma gälla om qvinnan, och är det då cke önskvärdt, att hon, som är de unga lägtenas första uppfostrarinna och i dem vör inplanta fosterlandskärlekens frö, ervåller denna rätt? Medan dessa frågor af en allt starkare rorus besvaras med ja, hör man dock en mnan invändning, som isynnerhet i Engand har en viss vigt med sig. Valen beedsagas der ofta at en agitation, som bär m rå pregel, och valurnan blir icke sälan medelpunkten för stormiga upptråden. Can, bör eller vill en ädel quinna inblarla sig i sådana? Nedsättes icke d.7 sania qvinligheten, tillintetgöre den icke är hon gripes afpoktisk ae 4 kyr att svela sip —-Aa lidelser och icke kyr att spela sir moll med i dessa föga TE Dy ggliga ekådeshel? i på denna invändning å la Eyns hedeig utfaller under den nu pågående liskussionen ungefär såhär. Om i det 2222