Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1868, sida 2

Värden ryckte på axlarne, medan han kastade en skygg blick omkring sig. Don Manuel är allsmäktig, tillade han hviskande, — och ingen kan spjerna emot udden. Jag darrar vid blotta tanken på att ådraga mig hans onåd, Jag besvär er således — -— — Var inte bekymrad för mig, amigo, svarade don Diego lugnt, — föröfrigt tackar jag er för ert deltagande. Till och med detta är redan mer än jag hade väntat, — och gör er ej nu några vidare bekymmer. Jag tror karlarne komma tillbaka; Caramba, vore det inte möjligt att i qväll arrangera en liten fandango? Det är ännu tidigt, och tiden förgår fort under dansen. Hur är det, sennoritas, hvem af er har lust att delta deri? — Ah, flickor skall ej fattas, log värden, som gick in på förslaget. — Om det är fråga om en fandango, har jag hela grannlaget på benen inom en qvart— Och indianerna? — Prat, — hvem vet hvilken mulattfysiognomi flickan har sett. Så djerfva äro de skurkarne inte, att de våga sig in i tigerns gap; Se här Beatriz, här Marequita, tag guitarrerna. Donna Josefa måste ni ursäkta, sennor, — hon sörjer kära vänner; — tag guitarrerna, flickor, och slå an. Vi ha haft nog af sång. Don Diego hade stigit upp, och i det han räckte sin guitarr till en af de unga flickorna, lutade han sig fram mot Josefa. Åter hade hans bedjande, uttrycksfulla blick träffat henne, och hon kände, huru han under guitarren tryckte ett litet papper i hennes hand. I nästa ögonblick drog han sig tillbaka och hade just inta