Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1868, sida 1

1 3 2531 413 25,32 71 I 13 19 5 Å 28,45 412 25,37 ÅFi I 13 o Å2 25.20 414 28,18 i 13 14 AAA — sta, som skådats på Spetsbergen) sändt l sin sista helsning till hemmet, hade vi god itid att taga vår nya boning i betraktande. Vi befunno oss nu ombord på ett fartyg, till formen enligt kännares påstående ej iq olikt en större träsko och till storleken 3 ungefär hälften af en vanlig Mälareskuta t (dess hela längd var enl. skepparens uppsift 24 alnar). Det var nu detta lilla nöt4 skal, som skulle föra oss och de under 3 e 1 sommaren sammanbragta samlingarne från norra Spetsbergen till Tromsöe d. v, s. en sträcka af eller minst 120 mil) och i sjelfva verket blefvo dessa förlängda till minst 160 eller 170. Vare det dock sagdt till ,,Severines ära, att hon, byggd för bankfiske, visade sig vara ett för dessa farvatten ganska väl lämpadt fartyg och att hon med lätthet och ,,zwung dansade fram äfver vågorna. Emellertid hade denna fartygets egentliga bestämmelse en annan olägenhet med sig. Under sina färder hade det mer än en gång varit lastadt med rå fisk och ,,harkjering-lefver och de ruttnande qvarlefvorna deraf meddelade i förening med kölvattnet åt hela atmospheren ombord en intensiv doft af den parfym, som under namn af vätesvafrla gifver kemiska laboratorier sin karakteristiska lukt och som enshrar, hvilken dermed vill göra närmare ; i bekantskap, kan få känna från skämda ägg. Mer än en gång voterades enhälligt tacksägelsc-adresser till den ädelmodige, på Sophia qvarvarande vän, hvilken genom skänken af en snus-strut gjorde oss det möjligt att om aftnarne neddyka i lastrummet, der vi lågo instufvade såsom torskar och sillar, samt der uthärda, tilldess loktner rerna blifvit någorlunda döfvade eller törhärdade, men tidigt på morgonen (skyndade vi upp på däck, hvilket vi ej I gerna frivillig; lemrade under hela dagen. Under våra promenader derstädes, märkte vi dock, huru det då och då lyckades vinden att afslita bitar af den tjocka atmospher, som från de undra regionerna uppträngde, och då våra respektiva näsor derat träffades, måste vi ofrivilligt instämma i gummans undergifna reflexion: ,,bäst v. gå, så lukta vi. Iägga vi till det redan anförda, att hafvet genom föregående stormar häfde sig i väldiga dyaingar och att — isynnerhet de första dagarne — en frisk, stundom hård vind blåste, så torde det ej föresala någon tänkande menniska gåtlikt, att vi snart allmänt fiogo erfara sanningen af den gamla satsen, att ,,sjön suger, ty snart hade han sugit til! sig alla de läckerheter, som vår Mamma ombord på Sophia i afskedets stund för oss uppbullat — och kanske litet till ändå. Vanan är dock halfva naturen och snart kunde vi göra all möjlig heder åt nya Mammas rikliga förplägning. Emellertid förde ständigt gynnande vindar oss rakt framåt, och så begaf det sig, att vi så bugtat och luktat, snusat och rusat framåt, att vår skeppare redan efter 5 Ådygns förlopp förklarade, oss vara i närheten af norska kusten. Redan den 19 på morgonen började sista skymten af Spetsbergens fjölltaggar att dyka ned under horizonten, och den 20 utpekades en töckenvägg såsom den kapprock, i hvilken Beeren Island skylde sin nakna, knotiga lekamen — och ehuruväl jag sjelf såg intet af densamma, har jag anledning att antaga sanningen af denna supposition, ty i det rusk, slask och töcken, som från det hållet serverades, igenkände jag tydligen samma väderlek, med hvilken vi under vårt Juppehåll på sagda ö för ungefär 2 månader sedan gjort bekantskap. Sedan vi natten mellan den 21 och 22 legat bi, för satt ej i mörkret törna på Norska ytterskären, upptogs hela den sistnämnda dagen af ett lika ihärdigt som fruktlöst speJande efter land. 1 förargelsen fortsattes tärden hela följande natt, och törst följande morgon visade sig vid horizonten de YI blånande konturerna af Norges klippöar. . Vi frossade redan i tankarne på en anÅkomst till Tromsöe samma afton samt alla i de dermed förenade njutningarne — men ödet hade annorlunda beslutat. Sedan vi t nästan hela dagen styrt kurs mot, som det antogs, nordligaste inloppet till Tromsöe, började vissa dubier vakna hos skepparen, och då begaf det sig, att, ehuru han beständigt fruktat, att fartyget kommit Jalltför mycket östligt, vi befunno oss ej sallenast ganska betydligt för mycket i vester, utan äfven 12 å 15 mil söder om Tromsöe. Här var intet annat att göra -län att försöka kryssa sig upp mot viniden, och då under nattens mörker en rätt sanständig storm uppväxte (det glunkades t. o. m. om, att fartyget varit nära att kantra), under hvilken: man måste styra sut till hass, så blef onekligen detta ett ybåde långt och rysligt backigt skjutshåll!. Då vi åter frampå f. m. fingo land i sigte, rådde ombord den allmänna öfvertygelsen, Jatt om vi ej — hvilket dock var det troligaste — hade af vind och ström blifvit t förda ännu längre mot söder, så ansågs för alldeles klart, att vi åtminstone ej avancerat något mot vårt föresatta mål. 4 Ej under derföre, att glädjens termometer 1 ombord visade på fryspunkten samt att frukosten — oafsedt sjögången -— ej ville smaka. Till sist gjordes dock den glada