för att göra inköp uti fabrikerna i Lancashire och Yorkshire. Nathansons täta resor till England, hvars språk han snart lärde och i hvars förhållanden han satte sig noga in, utöfvade en väsentlig inverkan på honom, och de impulser, han mottog derifrån, voro väsentliga driffjedrar till många af hans framtida handlingar. Så se vi Nathanson fullfärdig till sitt stora verk: judarnes emancipation i Danmark genom undervisning och uppfostran. Genom sin egen uppfostran kände han bättre än någon annan de brister, som vidlådde den judiska ungdomens undervisning; hans hedrade ställning i samhället visude honem hur långt hans trosförvandter stodo tillbaka, och Englands stora förhållanden med dess fria principer gjorde snart klart för honom, att genom judarnes likställighet med de öfriga medborgarne skulle ett betydligt antal dugliga och nationella medlemmar tillföras staten. Då grundlade han år 1805 den judiska friskolan för gossar och år 1810 Carolinaskolan, en motsvarande friskola för flicker. Hvad Nafhanson varit för dessa båda skolor, låter sig svårligen säga; det är för litet att söga, att han var den ledande anden i dem, ty han följde icke blott eleverna i skolan, öfvervar deras undervisning, bevistade examina, utkämpade mången strid med föräldrarne för att förmå dem att låta barnen qvarstanna i skolan, klädde och födde många af dessa sistnämnda — men äfven efteråt, sedan eleverna lemnat skolan, följde han hvarje serskild af dem, sökte att förskaffa enhvar af dem den ställning, som bäst lämpade sig för honom, samt lät mångsaldiga bland dem studera på sin bekostnad. Det kan derför sägas, och det med rätta, att bland den stora skara dugliga och ansedda män af judisk stam, som nu bekläda ända till de aldrahögsta platser i samhället, finnas endast mycket få, som ej hört till Nathansons ,gossar. Det var fördenskull också fullkomligt i sin ordning, att hans begrafning försiggick från solennitetssalen i gossefriskolans byggnad, såsom han sjel önskat det, och att bland dekorationerna i lokalen fanns en sköld med inskriptionen: den 29 Mars 1814, på hvilken dag den förordning utkom, som ställde judarne lika med landets öfriga borgare och som till stor del var ett resultat af Nathansons verksamhet. Nathanson sörjde dock icke ensamt för sina trosförvandter. Han öppnade gästfritt sitt hus för allt hvad landet räknade af dugliga och utmärkta män. I sitt hem emottog han landets skalder, konstnärer och vetenskapsmän, och det finnes säkert långt flera bland dem än någon anar, för hvilka Nathanson varit en verklig mäcenat. Icke sällan fick han spott och hån till lön, men detta förringade ej hans intresse för det sköna; ty det var icke en påtagen konstnärsentusiasm, som fanns hos Nathanson, såsom fallet så ofta är med den rike, det var en varm, liflig inre entusiasm för konsten och dess sö: ner, som brann inom honom, och har understödde dem icke blott gifmildt med sina rika penningemedel, utan mångs verk, som höra till den danska målare skolans prydnader, ha tillkommit genen hans direkta inflytande. Så kommo motgångens dagar. Det stor: hus, som segerrikt genomgått så mångs finansiella skakningar, hvilket en gång Frederik VI i ett kungligt reskript till ochmed tackat för dess verksamhet, gjor de konkurs. Nathanson blef plötsligt frå en rik till en fattig man; men detta till intetgjorde ej hans mod, såsom det skull skett med så många andra; han slog sij nu på litteraturen och uppträdde son nationalekonomisk författare. Äfven i este tisk riktning har han försökt sig, och et par små nätta noveller ha honom till för fattare. Härifrån öfvergick Nathanson å 1838 till att öfvertaga redaktionen a , Berlingske Tidende och stod i spetse för densamma ända tills år 1858, allts i 20 år, hvarpå han år 1865 ännu e) gång ledde tidningen intill början af å 1866; men äfven efter denna tid lemnad han reguliert till bladet nationalekonomi ska artiklar, undertecknade med signatu ren M. L. N. Ätt berätta om Nathansons ledning a den danska Monitören under denna lång: tidsrymd, skulle vara detsamma som at skrifva ett innehållsrikt band af den dan ska journalistikens historia. Han var vä ingen fast politiker och lämpade sig der för i flera hänseenden väl till att stå spetsen för en regeringsorgan, men de fanns dock äfven ofta fall, då ingen kon sideration kunde förmå honom att tig och då han öppet uttalade sin öfverty gelse. Nathansons person var så oskilj aktigt förenad med bladet, att de flest