Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1868, sida 2

vig på den tormella skilnaden mellan ed och löfte och föredrager det senare framför den förra, ja, hvad privatlifvet angår, bestämdt utdömer eden. Ovedersägligen ligger ock i den enkla löftets form uttryckt en kristlig manlighet, en sedlig renhet och ädelhet, som eden i sin vanliga formulering saknar. Denna formulering — och detta är den andra betänkligheten — befrämjar den medeltida uppfattning, som tyvärr ännu fqvarlefver inom vidsträckta schakter af folket, en — såsom det syntes tal:n — osedlig och irreligiös uppsattning, enligt hvilken eden är ett slags pactum mellan Gud och menniskan, ett pactum turpe-.. Denna betänklignet hade ock blifvit påpekad i den reservation, som en af utskottets ledamöter, prof. Ribbing, afgifvit, hvari hr R. forordar, att de i främsta rummet betänkliga orden: , Så sannt mig Gud bjelpe till lif och själ må ur eden utplånas. — Då tal:n ansåge, att hans motion ej hade någon utsigt att gå igenom,. ville han förena sig med prof. Ribbing i dennes nämnda yrkande. — Hvad anginge motionens andra önskningsmål, hadevisserligen utskottet afstyrkt äfven det; men tal:n var dock utskottet uppriktigt tacksam derför, att det låtit sitt afstyrkande utlåtande åtföljas af en motivering, som kraftigt framhölle den princip, för hvilken tal:n här uppträdt: de symboliska böckernas underordnade ställning, hvaraf följer den teologiska forskningens oberoende at dem. Öm, såsom talm förutsåg, hans motion skulle falla, stode således dock den grundsats, hvilken för tal., såsom protestant, är kär, oantastad, och de vota, som komma att utfalla mot tal:ns förslag, behöfde icke betraktas såsom uttalade mot den princip. hvars icke blott teoretiska erkännande, utan ock praktiska användande, tal. i sin motion pögekat, — Hutvudskiljaktigheten mellan utskottet och motionären vore endast den, att medan motionären anser edens nuvarande formulering befrämja den oriktiga uppfattningen af förhållandet mellan Bibeln och de symboliska böckerna, anser utskottet edsformuläret icke lida af någon tvetydighet eller obestämdhet i detta hänseende, fastän saken visserligen kunnat klarare och tydligare uttryckas. Tal. ville icke nu ingå i någon polemik mot denna åsigt. Tal ville tvärtom förutsätta, att en skarpsinnig analytiker skall i vårt edsformulär kunna uppvisa den protestanti ska skriftprincipen, likasom en kemiker kan med skarpa reagentier framställa en annan, knappt väsentlig beståndsdel i någon kemisk sammansättning. Men om ock edsformuläret ej nödvändigt är hvad tal. antagit, en af källorna till missuppfattningen ifråga, lär dock icke kunna förnekäs, att denna missuppfattning existerar, att den medför sorgliga följder och att den i någon mån skulle kunna motverkas, om skriftprincipen kraftigare uttalas i den förpligtelse, prestmannen vid inträdet på sin bana har att aflägga. Vore det då icke skäl, tillräckligt talande skäl att vidtaga en sådan förändring, som väl kan medföra något godt, men omöjligen något ondt. — ,Tal. slatade sitt anförande med en förklaring, att hans motions syfte ej varit bekännelsefiendtlig och att ändamålet med densamma ej varit inkastandet af något upplösande element — syftet hade endast varit önskan att genom friheten ena. Men hvad man än företoge i denna fråga, borde man ihågkomma Augustini ord: Enhet i det nödvändiga, frihet i det tvifvelaktiga, välvilja framförzallt. Prof. Ribbing uppträdde mot utskottets tolkning af orden ,så sanut etc. Utskottet hade uttydt dessa ord så, att de innebure en uttryckt önskan och åkallan om Den Högstes bistånd och hjelp till edens obrottsliga hållande. Men enligt svenska språkets lagar, vore oförtydbara meningen den: Lika visst som Gud må hjelpa mig till kropp och själ, lika visst svär jag att hålla,hvad jag lofvat. Men ett sådant löfte ansåg tal. att en dödlig menniska aldrig borde aflägga, ty genom den förkastelsedom, man sjelf uttalat, afsade man sig Guds hjelp, ifall man bröt sin ed, och i sednare fallet vore dock menniskan just i behof af Guds hjelp och nåd. Biskop Annerstedt ville uppträda såväl mot hr Rydberg som hr Ribbing. Då den förre önskat, att vid presteden de symboliska böckernas underordnade ställning till bibeln måtte betonas, ville tal. erinra, att de symboliska böckernas grundsats är, att Den Heliga Skrift är ensam domarinna i andliga ting; en ed på dessa böcker innebure derföre ett erkännande häraf, om det också ej tydligen uttryckts i presteden. — Hvad densammes äsigt om, att orden ,så sannt etc: innebure ett nedkallande af Guds förkastelsedom öfver edsbrytaren, kunde tal. ej gilla en sådan tolkning; ty den rätta betydelsen af dessa ord vore: ,,Jag, som går eden, loivar att hålla mig till Den Heliga Skrift såsom grunden för min tro och min lära, och att uppfylla mitt embetes pligter, så visst som jag hoppas och bidar, att Gud skall bistå och hjelpa mig att uppfylla hvad jag lofvar samt välsigna min goda vilja. Detta vore ju något, som ålåge hvarje prestman. Och dessutom, den, som ej hade så redlig afsigt med sitt inträde i kyrkans tjenst, att han ej vågade sätta sin själ i pant för, att han skulle hålla allt, hvad han i sin prested lofvade, så visst som han hoppades på Guds nåd och förbarmande, den borde aldrig ingå i prestembetet. Lektor Waldenström anförde, att han sjelf tvekat att ingå i det presterliga ståndet, oaktadt sin varma tillgifvenhet för detsamma, just emedan han ansett det oförenligt med Kristi lära att aflägga en ed, hvilken slutade med: ,,så sannt mig Gud bjelpe till lif och sjal. Ty dessa ord äro ej, såsom den föregående tal. påstått, en önskan om Guds hjelp att hålla eden, utan ett åberopande af I Guds förbannelse om man bröte eden. Den latinska fras (,,Qvod me juvet Deus), som låg till grund för de omnämnda slutorden i eden, innebär tydligen en anhållan om Guds förkastelse. Dessutom ha aktade män inom kyrkan, bl. a. Schartau, så tolkat dessa ord: ,Intet högtidligare löfte finnes än det, som enligt handboken, aflägges af presten vid hans ordination. Detta innehåller allt hvad man genom eden åstundar vinna. Tal. ville rösta mot utskottet och förena sig med dem, som yrkat prestedens utbytande mot ett löfte, och detta löfte ansåg tal. borde vara det ofvannämnda i handboken. D:r Sandberg ansåg, att om man borttoge eden, det stode öppet för hvar och en att öfverbjuda hvarsandra i bibelfiendtliga förklaringar. Eden är nödvändig såsom regulator! Biskop Flensburg ansåg att de symbeliska böckernas underordnande under Den Heliga Skrift ej kunde skarpare uttryckas än i presteden: presten lofvar deri, ,att städse förblifva vid den rena evangeliska läran, sådan den i Guds ord, det Gamla och Nya testamentets heliga skrifter. uppenbarad, igenom den oförändrade Augsburgiska bekännelsen förklarad blifvit. Men man borde ej åt presten samt Upsåla mötes beslut af år 1593 antagen och sjelf öfverlemna denna förklaring, emedan kyrkan nödvändigt kräfde enhet. Denna enhet ginge förlorad, om hvar och en prest hade rätt att predika de asigter, hvartill hans egna forskningar kunde leda honom för stunden. Svenska kyrkans presterskap måste vara enigt om de evangeliska principer, som i de symboliska böckerna uttryckas — i annat fall finnes icke mer en svensk, en luthersk kyrka, då existerar icke ett svenskt kyrkomöte! — Hvad presteden beträffar, förekom den tal. såsom en yttring af den största frihet. — Röstade