efterlängtade sömnen kom, endast för att drömma om dessa begge qvinnor, som han svurit sin tro — henne, som han kallblodigt mördat, och henne, som han alltjemt älskade med den otillfredsställda passionens undertryckta raseri. Hans själstillständ blef slutligen så öfverspändt, att han ofta var rof för hallucinationer af det förfärligaste slag, att han tyckte, att Alma knäböjde framför honom och bad om sitt lif, men att han med obeveklig grymhet stötte henne ned i afgrunden. Ofta då han låg på sin bädd och vred händerna, fåfängt sökande ro, tyckte han sig se hennes vålnad närma sig honom, liksom för att föra honom inför domaren; och då uppgaf han dessa förfärliga ångestrop, som isade blodet i deras ådror, hvilka hörde dem. Lindenstråle, som förut varit den mest prononcerade fritänkare, började nu tro på en straffande Försyns tillvaro, utan att dock kunna komma derhän att sätta sig i något personligt förhållande till Gud. Fåfängt gick han flitigt i kyrkan, fåfängt bläddrade han i en mängd andaktsböcker — intet af allt detta förde honom närmare den Allsmäktige, för hvilken han började bäfva, huru högt han än sjelf uppskattade det förtjenstfulla i dessa bemödanden att ställa sig väl hos Honom. Han sparade ju intet för att återvinna Guds nåd, menade han, och då vore det ju icke mer än billigt, att Gud skänkte honom samvetsfrid på jorden och salighet efter döden. Och dock uteblef alltjemt den förstnämnda, och det förekom honom otta under de långa, dystra nätterna, som om i stället för den sednare ett lif fullt af qval, hvartill det, som han nu tillbragte, var blott ett matt förespel, väntade honom efter döden. Hvad skulle han göra? Hade han lefvat under hednatiden i Grekland, skulle han offrat hekatomber på gudarnes altaren, för att försona dem, skulle han sökt blidka de Eumenider, som förföljde honom. Men, som nu var, visste han ingen bättre utväg än att gifva penningar till kyrkor, välgörenhetsinrättningar ete Att det gafs en Frälsare, som lidit och dött för