Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1868, sida 2

XVII. Vi återfinna våra resande i Bern. Almas jordiska qvarlefvor hade, tack vare de efterspaningar, hvilka lord Danbar och brukspatron Stålhjelm låtit anställa genom bergsboer, som väl kände traktens klyftor och dälder, blifvit fanna dagen efter den sorgliga tilldragelsen. IIennes kropp var väl i följd af fallet utför brådjupet i det närmaste oigenkännelig, men hennes kläder, hennes i klädningsfickan förvarade plånbok och några bref, som denna innehöll, förvissade hennes vänner om, att det funna liket var det sökta. Man hade beslutat sig för att föra stoftet af den förtidigt bortgångna till hufvudstaden i den kanton, hvari dödsfallet inträffat. Lindenstråle, som tycktes försänkt i en djup smärta, hvilken gjorde honom oförmögen till handling, gaf, då han åtspordes om saken, ett tyst bifall dertill. Begrafningsdagen var inne, och Almas esterlemnade make och de vänner, som så bittert begreto och saknade henne, följde den med blommor höljda kistan till kyrkogården. Hastigt slöt en oväntad person sig till den lilla processionen. Fru C? såg upp och igenkände till sin undran professor Ni i den bleke man, som nästan vacklande slutit sig till det sorgliga tåget. Efter ceremoniens slut nalkades han grafven och stod stilla vid den, liksom följde han med ögonen hvart och ett af de spadtag, som böljde kistan med mull, ända tills dödgräfvaren förrättat sitt arbete. Derefter föll han på knä vid den nyuppkastade kullen och bad en tyst bön. När han steg upp, hade alla aflägsnat sig utom fru C, som stod ett stycke bakom honom, liksom väntade hon på honom. Hon betraktade honom liksom frågande. Ni undrar, sade han efter en stunds tystnad, ,att jag kommit hit. Vet jag då det sjelf? Ert sista bref borde förekommit mig tröstande,