Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1868, sida 2

XVI. Hvad Ebba hade förutsagt slog in. Almas sinne var af naturen tillgängligt för intryck af högre och ädlare art, och det herrliga alplandets skiftande och storartade företeelser kunde ej annat än inverka fördelaktigt på hennes nedslagna lynne äfven under närvarande förhållanden. Smärtan, som rotfästat sig i hennes själ, kändes mindre djup, ehuru den ej upphörde att finnas der. Då hon stod vid foten af Mont Blanc, denne väldige jätte bland den stora alpskaran, som tycks. ha ställt sig på vakt utanför det land, hvilket utgör vår verlds dels paradis, greps hennes hjerta af något, som liknade blygsel öfver sina egna sorger. Huru obetydlig var hon icke, huru ringa i jemförelse med dessa majestätiska naturföreteelser! Och dock voro hennes tankar oupphörligt fästade vid hennes eget lilla Jag — hennes sorger, hennes ungdoms gäckade förhoppningar och de band, som gjorde henne beroende af en varelse, för hvilken hon icke kunde känna någon sympati, och som i sin ordning icke förstod henne! Hon föresatte sig att glömma sig sjelf så mycket som möjligt, att sluta sig allt närmare den väldige Ska