Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1868, sida 2

GV S)9DTT ert m) CKCr 1CKIISLU GTCPP 1 i lifvet. Der hänger den målning, som an hemtat derur: , Hans höghet fursten å resa. Fursten har helt nyss stigit r vagnen och skrider med misslynt uteende fram mot en tarflig by, åtföljd af en korpulente distriktsdirektörn, en slikig adjutant och den sturske lisjägaren; an emottages af byns pojkar, i spetsen ör hvilka med darrande knän skolmästarn ramstammar ett tal. Längre bort vänta yns honoratiores fursten, som synbarlien skyndar på, för att så vidt som möjigt förkorta detta emottagande. Denna cen med sina kontraster lemnar konstjärn ett präktigt tillfälle att skapa typika figurer, och Knaus har begagnat tillället: 25 å 30 hufvuden och figurer täfla fin, karakteristisk teckning. Utom af Knaus, är genremålningen äfjen lyckligt representerad af familjen MeyerleimJag sade familjen Meyerheim, ty vi ria här att göra med en hel israelitisk tanilj. Först målade E. Meyerheim, sedan Franz Meyerheim. Längre fram uppträdde Paul Meyerheim med genialiska komposiioner; efter honom följa nu P. W. och W. Meyerheim. Alla ha dokumenterat sig som skickliga och flitiga konstnärer, men geniet synes endast ha kastat sig i armarne å Paul Meyerheim. Hans , Menageri ål en jemförelse med Knaus arbeten, och nans första apbilder (,Apor, spelande bilard) äro fulla af sprittande humor. Nu har nan bland annat utställt tvenne taflor af nögst kostlig effekt. På den ena synes ett sällskap plötsligt ha blifvit stördt uti en frukost i skogen. Sällskapet har flytt och har ej gifvit sig tid att medtaga kären och lemningarne af frukosten. Ostronen ligga i dussintal på gräsmattan, halfskalade citroner hvila på fina tallrikar, på en stor sten stå fyllda champagneglas, och ett helt batteri flaskor väntar längtansfullt å befrielse. Stora fat med doftande räter antyda sammansättningen af det skingrade sällskapet. Men icke allt lif är uteslutet från denna frukost: en stork klifver betänksamt omkring mellan alla dessa herrigheter, och en sköldpadda söker att öfver ostronen krypa fram till någon favoriträtt. — Den andra taflan är likadan, en pendant till den förra. Likaledes i skogen, på kort afstånd från vägen, står, öfvergifven af sin bärare, en korg med höns; bredvid densamma ligger ett nät med fiskar. Storken går skynsamt löst på de sistnämnda, medan räfven redan satt sig på korgen, men fruktande, att: storken kan få den idn att göra honom hans byte stridigt. Allt, skogen, djuren! och frukosten, är på båda taflorna högst naturtroget framstäldt. Af drastisk effekt är äfven en tredje tafla af Paul Meyerheim: ,,Konstberidare före representationens början. Mentzel, målaren af Fredrik den Store, bar inskränkt sig till att utställa en liten genre, som är förträffligt målad i den berömde mästarens manår, men som är obegriplig för åskådaren och fördenskull lätt blir honom likgiltig. Hvad menar konstnärn väl med denna sammanpackade menniskohop i en löst hopslagen brädbod? Dessa tyrolska bönder och jägare befinna; sig i en orolig sinnesstämning. Hvad vänta de då? Målningen förtiger det hårdnackadt för oss. Fram således med katalogen! Jaså, ja det var omöjligt att gissa: . Tyrolskt landtfolk före uppförandet af passionsskådespelet i Oberammergau. Bäst lyckad inom genremålningen har obestridligen en hittills ej särdeles känd konstnär vid namn Henneberg varit med sin stora tafla ,,Jagten efter lyckan. Målningen är mindre framstående i koloriten än i kompositionen och teckningen. Häri, uti utkastets djerfhet, i idens fria förkroppsligande, ställer den sig vid sidan af en Guido Renis verk. Taflans hjelte är en man i medeltidsdrägt, på en ljusbrun, starkt ansträngd häst jagande efter en äterisk gestalt, som, stående på en glaskula, i tullheten af qvinliga behag ilar framför honom, med högra handen högt upplyftande en krona, med den venstra utströende guld. Öfver en smal bro, som betäcker en ryslig afgrund, går ridten, ack, och äfven öfver liket af en qvinna, som söndertrampas af hästens hofvar. Girigt utsträcker ryttaren öfver bästens hufvud sin hand efter den flyende gestalten; svetten betäcker hans ansigte, man ser han ångest, man hör hans bön: , Stanna, o lycka, blott ett enda ögonblick! Men fåfäng är jagten, bakom honom ligger redan hans lefnadsvårs blomstersmyckade land — han loekas in på ett dystert område, der arbetet och nöden herrska, och i det han offrar ungdom, kärlek och mannakraft, för att nå det fantastiska målet, qvarstannar insen troget vid hans sida mera än döden, hvilken såsom ett hemskt benrangek på en hästskugga galopperar med honom öfver bron! — Detder är åter en gång en djupare id, som bemäktigat sig konstnären — lycklig han, om han förblir i sådana iders tjenst! Historiemålningen är endast svagt och ej lyckligt representerad. Deremot uppträder porträttet i mängd, ett bevis, att fotografien ändå ej kan få någon makt öfver pensel och färger. Den dyrbaraste pjesen på utställningen är den 8 fot höga silfverkolonn, som armåöen förlidet! år skänkte konungen på hans 60:års soldatjubileum. Detta mästerstycke af silfverarbete har på stammen ingraverade hufvudmomenterna af konungens lefnadsbana, på piedestalens