Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1868, sida 2

11109 TUGHISHCUUGUJ GUVV DLUHA. eu HVAMU skulle väl följden bli, om den behagade drifva en liten, men indrägtig handel med ljuset, denna sköna himlagåfva! Hur mycket ondt skulle ej då stiftas! En annan olägenhet, som uppkommer af den första, är konstverkens planlösa kastande om hvarandra. Det naturliga systemet att sammanställa hvarje konstnärs arbeten känner man här icke. Den, som vill studera en konstnär, jemföra ett af hans verk med de öfriga, skall snart bli utledsen, ty han stöter måhända i hvarje sal på ett verk af sin konstnär. Mycket bristfällig är derjemte äfven katalogen. Men vi äro redan nöjda, om vi deri finna hur många arbeten hvarje konstnär utställt och hvad de skola betyda. Det vore öfverflödigt att vilja veta, hvilken skola utställaren tillhör, i hvilken ålder, i hvilket år af sin konstnärsbana han befinner sig o. s. v. Om man genomvandrar utställningssalarne, utan att inlåta sig på speciell besigtning, så erhåller man det allmänna intrycket, att konstnärsverlden på de sednaste båda åren arbetat under inflytandet af 1866 års krig. Utställningen öfverflödar af bataljmålningar, af scener ur lägerlifvet, porträtter af berömda Martis söner. General von Steinmetz, en af segrarne vid Königgrätz, är representerad af tre porträtter, på det ena äfven i sällskap medl! sin unga fru. Ni bör nemligen veta, att den gamle generalen, som säkert räknar sina 75 år, men i rörlighet ej står efter någon löjtnant, tilltrott sig kraft och älskvärdhet nog att för ett år sedan eröfra en sjuttonårig flickas hjerta och förskaffa henne ett lyckligt äktenskap. — I bataljmålningarne är det naturligtvis preussarnes seger, som tjenat konstnärerna till motiv, och vår åldrige konung är nästan alltid den omtyckta medelpunkten på dessa taflor. Ack, men äfven krigets skuggsidor äro nogsamt representerade; de stackars lasarettsinnevånarnes lidanden, jemren af föräldrar, som förlorat sina söner, en hel verld af sorg och elände träder oss till mötes. Bland alla dessa minnen af 1866 års krig utmärker sig genom stor stil, lyckad komposition, trogen kopiering och gripande framställning af scenen en omfångsrik målning af Steffeck, som visar oss konung Wilhelm bland sina soldater efter slaget vid Königgrätz. Denna tafla är arbetad med sanning. Ingen af de öfriga bataljmålarne tyckes någonsin hafva sett en soldat efter åtta dagars marsch och efter en slagtnings strapager; deras soldater se så snygga ut som vid paraden. Steffeck har nogare betraktat sitt folk; han har ej fruktat för att qvarlemna bivouakens och de bottenlösa vägarnes smuts på sina soldaters kläder; deras ansigten äro svärtade af krutrök och deras skägg i en hisklig oreda. Men entusiasm lyser ur ögonen på alla dessa män, som utan vidare krus omringa konungen, kyssa hans händer och tacka honom för den seger, till hvilken han fört dem. Och en präktig hjeltegestalt, denne kapten i förgrunden, som, med det stolta medvetandet att med utmärkelse ha förrättat sitt blodiga arbete, blickar upp till sin krigsherre och vid exemplet af soldaterna bar svårt att inför den tillbedde åldrige hjelten iakttaga en sträng militärisk hållning! Steffeck har dokumenterat sig såsom en mästare af första storleken. Att landskapsmålningen vid en dylik utställning dominerar med antalet af sina verk, äro vi vanda vid. Men man vänjer sig dervid tyvärr äfven mycket vid det medelmåttiga. De flesta landskapsmålare söka muta omdömet med tilltalande föremål; de framsläpa från alla verldsdelar de mest storartade landskap och glömma derigenom, att konstnärens storhet består uti att med de mindsta medel framkalla den högsta effekt. Tyvärr är vår store Lessing alls icke representerad vid utställningen, för att bekräfta denna sats. Den aktningsvärde Hildebrandt kommer häri ej upp mot honom, ehuru han, som aftecknat jorden på alla punkter, alltid vet att bereda betraktaren öfverraskringar. Hildebrandt har utställt tre stora landskap: sin berömda målning ,, Solnedgång vid Ganges, på hvilken solen verkar så glödande, att svetten frambryter ur alla porer på den fantasirike åskådaren; vidare såsom motstycke ett enkelt nordiskt landskap med bländande ljusreflexer, samt ett sjöstycke, .Under eqvatorn, hvars sanning hvarje nordbo skulle betvifla, om icke just Hildebrandt, verldsresanden med alltid färdig pensel och skarpt öga, presenterade taflan för oss. — Bland de öfriga landskapsmålarne äro företrädesvis nämnvärda: alpmålarne grefve Kalkreuth, Leu, Pape och Plockhorst samt Douzette, som isynnerhet älskar svenska landskap vid dyster månskensbelysning (jag för min del tycker mera om eder leende fullmånsbelysning), amerikanaren Bierstadt med sitt landskap från Sierra Nevada i Kalifornien, m. fl. — Genremålningens vidsträckta område har ej lemnat någon så god skörd som tör två år sedan. Visserligen kan man också lätt undvara en riktning, som på den tiden var starkt representerad och hade sitt ursprung från Rom. Denna riktning bestod deri, att det antika på ett frappant sätt var sammanstäldt med det moderna på en och samma målning. Riktningen ville åstadkomma humor, men den bragte det endast till en löjlig omening. Ett exempel: , Venus uppenbarar sig för ett förälskadt nar Mvcket hra men Venns — — — 5 — —— —0c OMAR — — — — — cs — —k c—