Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1868, sida 3

lar Uttardår ett dekret, enlIigL IINIIKeL. hvarje militär, som kommenderar att gisva old på folket eller armen, skall straffas som landsförrädare. I ett till armöen utfärdadt manifest heter det: ,,De män, som örtrycka och kränka Spanien och bringa let att rodna, äro icke värda att försvaas af tappra soldater, tillhörande den idla spanska armben. Det är polisens igenter, de värdiga vännerna af så skändiga regeringar, som det tillkommer att understödja dem. De förtjena icke, att let för dem offras en enda droppe spanskt blod. Och detta skall icke heller ske! Hvilken tapper man ville väl draga svärlet för att försvara det, som kränker hela verlden och förödmjukar oss? Officerares. och soldater! Spanien välsignar Edert fol sterländska beslut. Utan strid, utan blodsutgjutelse och utan att rubba ordningen skola vi fullborda vår befrielse och afskaka det ok, som så länge hvilat på oss! Ned med regeringen! Lefve nationen! Lefve den nationella suveräniteten! I de baskiska provinserna arbetar presterskapet tör en carlistisk resning; men Cabrera lärer ännu ej befinna sig der. Ett elakt tecken för den spanska dynastien är, att man i Frankrike synes vara beredd på den spanska revolutionens seser. Både kejsaren och kejsarinnan sägas från Biarritz hafva tillrådt drottningen att nedlägga kronan. ASIEN. Det är bekant, att Kina under flera år varit hemsökt af inbördes krig, till en del hafvande sitt ursprung från europerna. Detta gäller särskildt om de s. k. taipingarne, ett upprorsparti, som på samma gång framträder såsom en nationell reaktion mot mantschuernas 200-åriga herravälde, samt såsom förkämpe för en il. många afseenden radikal reform, starkt inverkad af kristendomen, ehuru ofta missförstådd. Nu har man på länge icke hört något om denna strid, och man skulle således nästan tro, att de kejserliga trupperna fått bugt med taipingarne, hvilka under en tid hade spridt sig öfver hela riket, ja, t. o. m. en gång hade i sin makt en af de förnämsta städerna, Nanking, och voro så starka, att regeringen måste taga sin tillflykt till fremlingars hjelp. Kinesiska regeringen antog då i! sin tjenst en del engelska, franska och nordamerikanska officerare, hvilka ordnade några truppafdelningar efter europeiskt mönster, så väl till lands som sjös; men detta räckte icke länge: kineserna! aflägsnade dem åter, troligen af fruktan för, att fremlingarne skulle blifva dem öf vermäktiga. Några af dessa officerare gingo derefter under en kort tid i tjenst hos rebellerna, och en af dem — nordamerikanaren Burgevine — dränktes till, straff derför, då han sednare föll i kinesernas händer. Men taipingarne äro icke! de enda, som hota det himmelska rikets; makt. I det vestra Tartariet har det länge varit uppror af de muhamedanska dsungarerna; 1 Mongolien och Mantschuriet ströfva röfvarband omkring; hela norra delen af Kina hemsökes af ett stort upprorsparti, nienfeierna, hvilka synas vara lika spridda som taipingarne i deras välmakts dagar, och andra landskaper plägas af liknande upproriska band, måhända lemningar af de sistnämnda. Det skall: derföre helt säkert dröja länge, innan det blir lugnt i detta stora rike, ja, måhända äro dessa många uppresaingar och inre. strider förebud till en sig närmande upplösning eller styckning af riket. I Samtidigt dermed föregår en annan: mera stilla, men utan tvifvel långt säkrare upplösningsprocess, hvilken icke är riktad mot sjelfva riket, utan mot hela det kinesiska väsendet, dess sjelfständiga, afslutade kultur. Nissionärerna hafva nemligen på sednare tider fått full frihet att verka, de understödjas t. o. m. af statsmyndigheterna, och man börjar nu att spörja frukterna efter deras arbeten. Under att i Ningpo år 1814 endast funnos två missionsstiftelser, sunnos der förlidet år i September 30 missionärer med 51 stationer, 22 fasta och 54 provisoriska kyrkor, 4 infödda prester och 778 infödda. nattvardsgäster. I April 1868 hade de sistnämndas antal stigit till 900: 169 hade under mellantiden blifvit döpta; två nya missionsstationer voro öppnade, och fem infödda lärare anställda vid missionssko-! lorna. Samma framgångar förspörjas äfven annorstädes, och t. o. m. om dessa siffror anses obetydliga, i jemförelse med hela det ofantliga rikets stora solkmängd, hoppas missionärerna likväl att inom en icke aflägsen tid kunna utbreda ett nät af missionsanstalter öfver hela landet. och till ett sådant hopp har man en icke ringa anledning af en kejserlig kungörelse från början af innevarande är, genom hvilken förbjudes att iståndsätta förfallna tempel, med undantag af dem, som äro linvigda åt Confacius, under det både Buddhas och Taos läror äro ställda under förbudet och således förlorat statens eskydd och understöd. I den provins, som har Suschan till hufvudstad, förbjudes att göra vallfärder till templen och att bränna ljus af silfverpapper, afgudabilderna till heder; i en annan provins hafva mandarinerna påbjudit att understödja missionärerna för inrättandet af skolor och missionsstationer. En anvan vigtig eftergift åt europeernas andliga öfverlägsenhet har utgått från det kejserliga rådet för skolväsendet, som tillrådt upprättandet af en högskola i Peking med europeiska lärare, på det kineÅA — — I