Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1868, sida 3

politiska duglighet, som nhans Kollega 8relve Julius Andrassy besitter. Hans karakter skildras som häftig, passionerad och ofördragsam. Under kejsarens vistelse i Prag (i Juni detta år) blef han förnärmad deröfver, att han lätit pr telegraf kalla rikskansleren till sig, och reste plötsligt derifrån till sina gods, utan att nämna ett ord derom till sina kolleger, hvilka väntade honom till ett ministerråd i Wien. Sednare skedde en ,,försoning mellan honom och Beust, men denna synes icke vavit af lång varaktighet. Tvertom är det troligt, att han omedelbart efter Pragerresan inlemnat sin afskedsansökan, samt att förhållandet mellan honom och rikskanslern från den tiden varit mer eller mindre spändt. Tidningarne i Wien hafva icke haft reda på, om Beust skulle åtfölja kejsaren till Galizien eller ej. Den förmodan ligger mycket nära till hands, att kejsaren (likasom på resan till Böhmen) önskat hafva rikskanslern med sig dit, samt att detta förmått den retlige furst Auersperg att definitivt taga afsked. Då det i den officiella noten i , Wiener; Abendpost heter, att det icke råder den ringaste meningsskiljaktighet mellan rikskanslern och den cisleithanska ministeren angående de galiziska angelägenheterna, så bör denna försäkran knappast tagas; efter orden. Beust hyser måhända visserligen samma önskningar om det tyska elementets supremati i Vest-Österrike, men han är tillika smidigare och mera klarseende (, Tysklands bästa hufvud.), och knappast lärer han väl vara fullkomligt obenägen för att inlåta sig i förhandlingar med polackerna. Icke heller torde en lämplig modifikation af riksförfattningen i vissa underordnade punkter finna ett obetingadt motstånd hos Beust. Måhända äfven att han, i förtröstan på sin diplomatiska talang, hoppas kunna reda sig ur svårigheterna genom att medla, temporisera, o. s. v. Men ställningen i Österrike har icke destomindre genom Auerspergs afsked inträdt i ett mycket allvarsamt stadium. Det tyska partiet skall känna sig rubbadt i tron på den mödosamt tillvägabragta författningens varaktighet och troligen — till följe deraf — undandraga Beust det förtroende, som hittills i så rikt mått kommit honom till del. I Galizien och Böhmen, de tvenne stora slaviska kronländerna, hvilka begge sträfva efter emancipation från det tyska väldet i Wien, skall det czekiska och polska nationalpartiets motstånd växa, och deras anspräk skola stiga i samma grad som de tillskrifva sig äran af att hafva störtat furst Auersperg. Det försäkras ganska riktigt, att alla de cisleithanska ministrarne skola hvad som kan ske i den närmaste framräckte ministerkrisen i fulla 4 veckor under ständiga omkastningar fram och tillbaka. Det skulle vara förhastadt att förutsäga, det den nuvarande krisen måste sluta med hela den cisleithanska ministörens upplösning, men det låter icke förneka sig, att det råder en viss likhet mellan ställningen nu och 1865. En öfvergång från det i Decemberförfattningen genomförda systemet — som mer eller mindre koncentrerar regeringen och lagstiftningen i Wien — till federativa grundsatser och till väsendtliga eftergifter för Böhmen och Galizien, skall visserligen en tid kunna uppskjutas, men svårligen helt och hållet undgås utan stora faror för monarkiens bestånd. Ty det är icke endast de motstridiga slaviska nationaliteterna, som göra anspråk på kronländernas politiska sjelfständighet och oberoende, utan det är — som vi förut meddelat — äfven en stor del af den högre adeln och nära nog hela presterskapet, som göra allt sitt till för att störta det nuvarande systemet. Huruvida rikskanslern Beust, som visat så mycken förmåga att! reda sig i kinkiga förhållanden, äfven skall kunna komma ur denna dilemma, är svårt att säga. Några påstå, att Beust i nationelt afseende är så fördomsfri som en österrikisk rikskansler kan vara; andra säga honom vara mycket ensidigt tysk. Med öfvervägande at den nuvarande ställningen i Europa, kan man ej annat än hysa den önskan, att det äfven vid detta! tillfälle skall lyckas honom att rädda kejsarstaten från de öfverhängande faror, hvaraf den nu hotas. SPANIEN. Af de sednaste dagarnes telegrammer — så orediga de än äro — framgår tydligt, att den i Cadiz utbrustna revolutionen tagit en långt mera omfattande utsträckning, än de flesta af de föregående. Så, Itorde det vara otvifvelaktigt. att upprorets fana blifvit höjd i San Sebastian, Santona, Santander, Ferrol, Corunna, Cadiz, Malaga, Carthagena, Alicante, Valencia, Barcelona, Burgos, Logrono, Bejar, Saragossa, CorIdova och Sevilla. Nästan samtidigt har sinsurrektionen utbrutit i städer utefter I hela landets kuster, och det vill häraf synas, som om man haft till plan att från dem marschera rakt på hufvudstaden. En I korrespondent berättar emellertid, att amiral Iopete två dagar för tidigt gifvit signal till uppresningen. De sammansvurne hade nemligen haft till plan att utföra densamma just då drottningen afrest till det ofta omtalade mötet med franske kejsaren. Uppgiften i ett telegram af d. 21 dennes, att Ändalusien vore hufvudhärden för rörelsen, har all sannolikhet för sig, och nära Cordova torde en hufvuddrabblning kamma att ca Imsnroontoenorglen 2— — qvarstanna i kabinettet, men ingen vet, tiden. Då Schmerling år 1865 afträdde,