Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1868, sida 2

ert hem i Stockholm; men om jag gör det, är jag då välkommen? En djup rodnad spred sig öfver Almas anlete. Hon såg på fru Cf, och när denna efter några ögonblicks besinning gått ut i det yttre rummet, sade hon: Jag vill tala ärligt med er, professor N, Jag vill inte återse er — jag önskar, att ni aldrig besöker oss, och om vi råkas i sällskap, bör ni inte närma er mig. Tro mig — jag eger vigtiga skäl för detta beslut. Det beror ej på en tom nyck. Jag är ej så rik på lifvets glädje, att jag skulle afsäga mig den njutning, samvaron med er bereder, om ej min yttre och inre frid kräfde detta offer. Men jag ser ej — — Men jag ser det, sade Alma med ett lugn, som liknade en engels. ,,Jag tror, att den högsta visheten — den kristliga visheten består i att försaka — att ödmjukt draga oss undan frestelser och ej trotsa dem i förtröstan på egen kraft. Och derför — —Hon steg upp vid dessa ord. Och derför vill ni, att jag skall gå. Jag skall lyda er, ty ung och anspråkslös som ni är, är ni visare och bättre än jag. Hade ni sagt andra ord, skulle jag samtyckt till hvarje förslag, som — — O, Alma, tala! Ni rodnar, ni bleknar — — Skulle ni verkligen vilja — —? För er skull kunde jag besluta mig för allt, ty vet, jag älskar er outsägligt. ,Tyst, hr professor, ni glömmer er, sade den unga frun strängt. ,Ni sade, ni ville lyda mig och gå, och i samma ögonblick talar ni ord, som nödga mig att bjuda er att lemna mig ensam. ,Förlåt, sade den lärde med rörande ödmjukhet, ,ni har rätt, och jag var förvillad åf lidelsen och vågade hoppas — foppas hvad som strider mot en högre uppfattning af sedeläran, mot Kristi bud, om också ej mot den verldsliga