Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1868, sida 2

nen känner deras halt; men för den icke sakkunnige läsaren hafva dessa kommata såsom varningstecken intet värde; dels äro de så små, att hans öga lätt halkar förbi dem, dels finnes intet tillkännagifvande om deras betydelse. Det är sannt, att stadgarne ålägga kommissionen att , icke antaga några vågsamma meningar in philologicis utan de aldra tydligaste och fastaste skälL. Men jag är fullt öfvertygad, att i denna församling, der så månge lärde män sitta, ingen enda finnes, som icke skall medgifva, att de tydligaste och fastaste skäl föreligga för utplånande af de ord, om hvilka här är fråga. Här är icke rätta platsen att ingå i en detaljerad redogörelse för den kritiska undersökning det oäkta stället varit underkastadt. För att endast i flygtiga drag vidröra densamma, må det tillåtas mig påpeka, att de understuckna orden saknas i de grekiska uncialhandskrifterna, såväl i den sinaitiska handskriften som i de öfriga; att de icke finnas inuti sjelfva texten i någon enda af de nära 200 grekiska minuskelhandskrifter, som äro äldre än boktryckerikonsten; att de icke finnas i någon af de äldsta österländska öfversättningarne, ej heller i de vesterländska, förrän de uppdyka i codex toletanus från 7:de eller 8:de århundradet att de icke finnas i den grekiska kyrkans patristiska litteratur, ehuru denna innehåller många stridskrifter mot arianerna och citerar 1 Joh. 5, 7, 8 i dess ursprungliga lydelse, ej heller hos den vesterländska kyrkans fäder under de fyra första århundradena. I den grekiska texten inkom det falska stället försti början af 1500-talet. Luther uteslöt det ur sin bibelöfversättning, och när det likväl blef insmuget i en lektionar af år 1549, besvor han de lärde, att de , för sanningens skull må utelemna detta tillägg och återställa den grekiska texten till sin renhet. Den nyaste tidens förnämsta textforskare, bibelöfversättare och bibeltolkar hafva i skarpa ordalag uttalat sin dom deröfver, att det oäkta stället ännu qvarstår i kyrkliga bibelupplagor. Bunsen kallar det en skam och nesa för församlingen; Tischendorff yttrar att det vittnar om förakt för den af de helige skriftställarne öfverlemnade sanningen. Till min uppriktiga glädje har jag nyligen erfarit, att äfven ur svenska presterskapets leder aktningsbjudande röster höjt sig för den ifrågavarande inflickningens utrensande ur svenska bibeln, och misstager jag mig icke, har jag här i mitt grannskap en af desse män, den vördsnadsvärde d:r Melin. Vår bibelkommission har emellertid låtit det oäkta stället qvarstå. Jag vill icke mot detta förfarande uppträda med ord, som en upprörd sanningskänsla kunde ingifva mig och hvilka måhända skulle bli för bjärt afstickande mot det lugn, som bör utmärka ett kyrkomötes förhandlingar. Men jag kan deremot icke afstå från att uttala den djupa sorg och grämelse många den svenska kyrkans medlemmar känna deröfver, att hennes målsmän, som ju äfven skola vara sanningens, kunnat dröja med att lemna ur händerna ett vapen, som ej är sanningens. Man har till ursäkt anfört, att det gamla, för mången kära ställets utplånande skulle kunna störa församlingens frid. Men detta är att gifva sanningen andra rummet och en kortsynt betänklighet det första. Ty kortsynt är hvarje betänklighet, som lemnat det rätta ur sigte, och osäker den frid, som bygges på annan grundval än sanningens. Må vördnaden för bibelordet hädanefter taga ut sin rätt! Intills detta skett, bör man enligt min åsigt föredraga den gamla öfversättningen framför en ny.