Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1868, sida 2

lir V. Rydbergs anförande vid frågan om Bibelkommissionens arbete. Detta anförande som blifvit oss meddeladt af talaren sjelf, lydde sålunda: .För att i så ringa mån som möjligt taga i anspråk den knappt tillmätta tid, öfver hvilken kyrkomötet förfogar, vill jag inskränka mig till att framställa en enda anmärkning bland de flera, som kunna göras i afseende på den proföfversättning af nya testamentet, som bibelkommissionen år 1861 offentliggjort. Men denna anmärkning rör en punkt af vigt, en punkt, som i fråga om hvilken öfversättning af nya testamentet som helst, kan i viss mån gälla som proba på den grad af sanningskärlek, aktning för församlingen och vördnad för bibelordet, hvarmed öfversättningsarbetet blifvit utfördt. Användes den såsom en sådan proba på bibelkommissionens verksamhet, fruktar jag dock, att domen öfver denna skulle utfalla obilligt hård. Ur djupet af mitt hjerta uttalar jag min benägenhet att tro, att det förhållande jag här vill öfverklaga är att betrakta som ett tillfälligt missgrepp, ej som konseqvensen af en genomgående princip att lemna sanningen ur sigte, der sanningen är obehaglig. Till ledning för sin verksamhet eger kommissionen kongl. stadgar, i hvilkas första paragraf man läser: ,Alldenstund hufvudändamålet med detta arbete är att uti svenska språket få en riktig öfversättning af den heliga skrift, som i det nogaste är både till mening och uttryck alldeles lika och öfverensstämmande med det, som de af Guds ords ande rörde män verkligen hafva talat och skrifvit; för den skull tillhörer det de af H. Kongl. Maj:t till ett sådant vigtigt ärende utsedde språkvittre mäns första omsorg, att vid hvarje bok, som företages, för sig stadga grundtextens rätta läsning, på det att de, uti sednare tider, då den heliga skrifts böcker uti trycket utgåfvos, genom hvarjehanda tillfälligheter, deruti inkomne brister måge på riktige och alldeles osvikelige grunder varda utrönte och en till sin rätta lydelse återstäld text följas. Mina herrar! Denna paragraf pälägger kommissionen ingen annan pligt än den som hvarje samvetsgrann öfversättare pålägger sig sjelf — en pligt som är sjelfklar och väl i främsta rummet skulle hållas i helgd, när det gäller den bok, om hvilken kyrkan förutsätter, att Guds ande talar genom henne till menskligheten, den bok, i hvilken de protestantiska kyrkorna se den enda källan för uppenbarad sanning, den ende domare i frågor, som angå kristna läran. Icke förty finner man, att bibelkommissionen uti sin ifrågavarande öfversättning låtit qvarstå en af de djerfvaste och öppendagligaste förfalskningar, som någonsin insmugit sig i den heliga skrift, jag menar de bekanta understuckna orden i 1 Joh. 5, 7, 8. Kommissionen har visserligen å ömse sidor af dessa ord och öfra kanten af bokstafsraden anbragt små kommata, som antyda, att kommissio