Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1868, sida 2

väldiga isblocken på den djnpblåa vågen. Midnattssolen strålade herrligt fram bland molnmassorna och bidrog än mer att öka det vackra färgspel i hvitt, smaragdgrönt och azurblått, hvarmed de i otaliga, ofta högst besynnerliga och fantastiska former bildade ismassoriia skimrade. Korteligen, det hela erbjöd anblicken af den största sorm-rikedom, klädd i de skönaste färger, men dock ,,blef hjertat icke varmt dervid, iderpå var påtryckt en otvetydig pregel af något oformligt, stelt och dödt. Framåt sträfvade vi emellertid i denna islabyrint, tilldess utkiken förklarade det vara omöjligt att längre framtränga mot öster. Med eller mot våra önskningar återstod ej annat är att styra färden åt motsatt håll, för att på den under sommaren isfria vestkusten företaga de undersökningar, hvilka äfven ingingo iresans ursprungliga plan. Det obehagliga vädret fortfor emellertid, hvadan allt, som i min anteckningsbok införts om den 30 Juli, lyder sålunda: Allmän sömn och dåsighet ombord. Rusk, rullning och kyla. Alla längtade till hamn och verksamhet, hvadan det skådades endast glada ansigten ombord, då på morgonen den 31 Juli ankaret kastades i Green Harbour i Isfjorden. Jag slutar dock nu detta mitt bref i förhoppning att före det fartygs afgång, som skall till Tromsöe medföra detsamma, medhinna att hoprafsa en kort skildring af det lilla, som under trenne veckor timat oss här på Spetsbergen. För att lugna mina läsare vill jag blott tillägga, att jag med slit gjort detta mitt bref så långt, på det att jag måtte kunna göra de följande desto kortare. Alltså: Au revoir! ——