Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1868, sida 2

ej skulle kunnat tala lugnt. Fru CF smålog; hon insåg, att hvad som yttrades åt dem begge nästan uteslutande gälde Alma. , Tänker professorn dröja länge här? frågade fru OFE, ,Blott några veckor, svarade den lärde. Sedan ämnar jag under sommarens lopp besöka Tysklands förnämsta universitetsstäder och hufvudstäder, och sist gör jag väl en liten tur till Italien, för att sedan vid terminens början vara tillbaka i min kateder och i min ensliga studerkammare. Ert lif måste vara skönt, sade Alma. ,,Den, som, utan att störas af verldens missljud och andra menniskors fordringar, får egna sig åt vetenskapen, den, som får samla dessa rika skatter, hvilka sedan skola komma millioner till godo, är lyckligare än den, som egde Aladdins lampa, ty den finge blott tillfälle att, utan arbetets renande, stärkande och förädlande ansträngningar, tillfredsställa sjelfviskhetens fordringar.ff Jag känner detta också i mina bättre stunder, såsom då jag hör er tala, sade professorn med rörelse. ,Jag skall aldrig glömma, huru väl ni förstod att uppfatta vetenskapsmannens kall och pligter, och minnet af denna er uppfattning skall stödja mig i kampen mot de frestelser, för hvilka jag kan bli utsatt. ,Minnet, sade Alma liksom drömmande, ,,är dock den bästa gåfva vi fått, en skatt, som ingen kan beröfva oss. Det skönaste minne jag eger — minnet af dessa två månader skall blomstra i min själ under hela mitt lif, om äfven all glädje, allt hopp, all lifvets lycka vissnar. Fru Of såg litet orolig ut vid dessa ord. Professor NF såg ned mot golfvet. Efter en kort paus såg han upp med en blick god och oskyldig som ett oförlerfvadt barns. Jag sade friherrinnan en gång, yttrade ban, Fatt jag önskade besöka er, när ni kommit till