Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1868, sida 2

att ,ingen — således icke ens reformatorerna sjelfva — , skall besvära kyrkan med sina egna dogmer, utan här skall det heta, att ingen auktoritet gäller, utom Guds ord. Bestämdast framhålles skriftprincipen uti inledningen till Konkordieformeln, der man läser: , Vi tro, bekänna och lära, att den endaste regel och rättesnöre, efter hvilket alla läror och lärare böra anses och dömas, är intet annat än de profetiska och apostoliska skrifterna, såväl uti det gamla som det nya testamentet ... Men andra, antingen fädernas eller nya lärares skrifter, ehvad namn de helst hafva, skola ingalunda aktas lika den heliga skrift, utan alltsammans henne så underkastas, att de icke antagas annorlunda än såsom vittnen, som visa att och på hvilka orter i verlden den profetiska och apostoliska läran, jemväl efter apostlarnes tid, är oförfalskad och vidmagthållen. Men symbola eller andra skrifter hafva icke magt!. att döma ... I sådana oförtydbara ordalag framhålla de symboliska böckerna den heliga skrifts uteslutande auktoritet i trosfrågor och frånkänna sig dermed sjelfva anseendet att vara en ötver hvarje tvifvel höjd ofelbar läronorm. Tydligt är äfven, att inaturen af en bekännelse, författad af män, som hvarken ville göra anspråk på eller kunde tillerkännas ofelbarhet, ligger möjligheten af misstag; att der möjligheten af misstag gifves, granskning är berättigad, och att der granskning är berättigad, möjligheten af förbättring och utveckling är erkänd. I våra symboliska böcker är också detta erkännande uttaladt, i det augsburgiska bekännelsen der kallas en sin tids symbol, och det framträder historiskt redan i det faktum, att den, som författade bekännelsen, tillät sig flera ändringar i den, långt efter att den blifvit af de protestantiska ständerna antagen såsom ett vittnesbörd om deras gemensamma uppfattning. Obestridligt är slutligen äwen, att den reformatoriska bekännelsen hvilar på exegetiska, kyrkohistoriska och dogmatiska grundva lar, som väsendtligen omgestaltat sig — något som reformatorerna Sjelfve väl förutsågo. Med Paulus erkände de ödmjukt, att ett styckverk är vårt vetande i de gudomliga tingen, och med honom hoppades de på en kyrkans utveckling och framåtskridande i Guds sons kännedom. De symboliska böckerna innehålla således först och rrämst skriftprincipen, i enlighet med hvilken de ställa sina författares privatmeningar under skriftforskningens dom; för det andra dessa samma, af deras anhängare gillade privatmeningar. Men med att betona skriftprincipen i dess allmänhet ansåg man sig icke hafva gjort nog för att betrygga den frihet, som Luther hade tagit för sig och sina efterföljare i anspråk, då han uppträdde mot villfarelser, som tillvällade sig ett och ett halft årtusens helgd och försvarades af ett mägtigt presterskap. Man förutsåg möjligheten af ett återfall till den romersk-katholska principen af en läronorm vid sidan af den heliga skrift. Och denna möjlighet måste blifva verklighet i det ögonblick de symboliska böckernas fullständiga öfverensstämmelse med bibeln gjordes till en kyrklig förutsättning. För att hindra detta och öfverhufvud uppkomsten af ett exegetiskt trostribunal med de symboliska böckerna till lagbok, utvecklade och formulerade man närmare de i skrittprincipen inneliggande momenterna derhän, att den heliga skrift, jemte sin uteslutande myndighet i trossaker, besitter egenskaperna af tillräcklighet och tydlighet — tillräcklighet i den mening, att hon innehåller all för saligheten nödig kunskap — tydlighet i den mening, att denna för saligheten nödiga kunskap meddelas så enkel och klar, att icke ens den olärde, hvars sinne är öppet för anden i ordet, behöfver en mellanliggande förklaring. Af tillräcklighetens egenskap följer, att de symboliska böckerna icke få betraktas som en komplettering till den heliga skrift; af tydlighetens egenskap, att de äro, minst sagdt, icke nödvändiga såsom en utläggning af salighetslärorna. Att äfven mörka ställen gifvas i bibeln, att i den förekomma äfven metafysiska elementer, hvilkas sammanhang och djup ingalunda skönjas af hvarje öga, erkände reformationens teologer. Men, såsom af Melanktons, Chemnitz och Quenstedts skrifter ovedersägligen framgår, skilde de mellan dessa metafysiska beståndsdelar och bibelns rent praktiska läror, läggande största vigt på de sednare, jemförelsevis mindre på de förra. Hjertpunkten i bekännelsen, likasom i bibeln, intages at de läror, som syfta omedelbart till det kristliga lifvets väckande och vägledning. Och likasom tydningen af dessa öfverlemnades åt de enskilde fromme bibelläsarne, så öfverlemnades den af de metafysiska punkterna åt den fortskridande vetenskapen. ,Dessa ting, yttrar en af de nämnde teoI,Yarmna arhindar dan lärda etast för att