Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1868, sida 2

i jemnbredd med det religiösa medvetandets och vetenskapens egen utveckling, hvarigenom bekännelsen tillerkännes vigten af en faktor, som bevarar kontinuiteten 1 kyrkans lif, men icke hämmar det. En motsatt uppfattning af bekännelseedens betydelse är, synes mig, behäftad med olycksbringande, samvetsförstörande motsägelser. Fordrar eden ett ovilkorligt sasthållande af hvarje bekännelsens bokstaf. så fordrar den på en gång, att skriftforskningen skall i sista hand döma öfver bekännelsen och bekännelsen i sista hand döma ötver skriftforskningen. Den fordrai då, att man skall hålla för sanning äfven sådane bekännelsens dogmer, som befinnas icke fullt öfverensstämmande med den heliga skrift — och att sådane gifvas erkännes i vår tid af ganska konservative och bekännelsekäre lutherska teologer. Den fordrar då, att man skall blunda äfven för de motsägelser, som framgå af en jemförelse emellan de symboliska böckerna inbördes — och att sådane förekomma torde icke heller kunna bestridas. De hafva, som bekant, redan vid innevarande kyrkomöte föranledt en motion om revision. Emellertid är det ett faktum, att de embetseder på bekännelsen, hvilka kyrkolagen föreskrifver, af ganska många kyrkans medlemmar betraktas som en förpligtelse att hålla bekännelsens alla läror till form och innehåll för ovilkorligt giltiga. Dermed tillägges de symboliska böckerna, om ej till namnet, så till saken, egenskapen af en ofelbar läronorm vid sidan af, ja öfver den heliga skrift. Kunde denna hypersymbolicistiska uppfattning blifva enväldig inom kyrkan, skulle deraf följa de största vådor för hennes framtid. Vetenskapen skulle, så långt kyrkans inflytande sträcker sig, blifva banulyst; den på pröfning grundade ärliga öfvertygelsen skulle drabbas af samma öde; tankelättjan och hyckleriet hade fältet fritt. Redan nu torde en verkan at denna uppfattning vara att spåra i de anklagelser för okristlighet och okyrklighet, som riktas ej blott mot den forskning i kristendomens problemer, som fäster ringa vigt vid de symboliska böckernas utslag, utan ock mot den, som, med ängslig hänsyn till dessa, åsyftar en med största försigtighet skeende återgång från rännilen till källan, från konfessionel teologi till biblisk. Å andra sidan torde en verkan af denna missuppfattning vara att finna i den fiendtlighet, som griper omkring sig, emot hela bekännelseväsendet, då man tvingas att i detsamma se en förgripelse på den protestantiska friheten och ett hinder ej blott för teologiens utveckling, utan ock för det kristliga lifvets, som visserligen behöfver bokstafven till en klädnad, men svårligen kan lida honom som en boja. Symbolicismen, som utan tvifvel har den goda afsigten att stärka kyrkans enhet, bidrager således, när den vill gifva denna enhet ett yttre, i sig obållbart stöd, till att upplösa det fridens band, som är det enda verkligt församlingsenande. Jag tror mig slutligen icke begå ett misstag, då jag antager, att orsaken till den så öfverklagade prestbristen, som man velat söka i en materialistisk riktning hos vår svenska ungdom och vanligen trott sig kunna afhjelpa med materiella medel, är hufvudsakligen att finna i något, som länder den svenska ungdomen till heder, nemligen deruti, att man ej vill binda sig genom presteden, sålänge dennas formulering tillåter en sådan uppfattning som den nu sednast omordade. På grund af sådana skäl anser mången, att en tydligare formulering af den förpligtelse, som för prestordinationen och andra tillfällen af kyrkolagen föreskrifves, är af det högsta behof påkallad. Och enär sjelfva edens kristlighet kan starkt ifrågasättas och dess bruk inom kyrkan ingalunda kan rättfärdigas af den omständighet, att staten, som är ett annat väsen med andra uppgifter än kyrkan, kan finna edens bruk för sig gagneligt, samt då slutligen alla torde vara enige derom, att ett löfte, som ej har edens form, bör för hvarje man af ära vara lika bindande som eden sjelf, så tager jag mig härmed friheten föreslå, att kyrkomötet ville ingå till Kongl. Maj:t med en begäran, att alla eder, som i kyrkolagen föreskrifvas på de symboliska böckerna, må afskaffas och ersättas med löften, så formulerade, att den heliga skrifts uteslutande auktoritet i kristliga trosfrågor samt de symboliska böckernas underordnade ställning under denna auktoritet tydligt framhållas. Victor Rydberg. Om remiss till vederbörligt utskott anhålles. Göteborg d. 1S September. ttadan annh TF nat ———— —