Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1868, sida 1

Sjelfviskhetens offer.) Svenskt original af Spectator. SEDNARE DELEN. Då efter ankomsten till Paris hennes man, trots de serskilta förbindelser till uppmärksamhet mot makan, som smekmånaden vanligen anses älägga, afton efter afton sökte förströelser på afstånd från henne, började de anlag till svartsjuka, som den unga grefvinnan obestridligen egde, att göra sig gällande. Hon hade i fädernehemme: såsom en rik mans enda dotter alltid åtnjutit den största artighet, uppmärksamhet och eftergifvenhet af alla, som nalkades henne, och de funnos, som — måhända icke utan allt skäl — påstodo, att hon var litet bortskämd. Såsom vi redan nämnt, hade hennes stora respekt för hennes svärmor hittills hindrat henne att för denna klaga öfver Hugos beteende, men nu var tålamodet slut. Hon började tro, att Hugo ej älskade henne, trots de vackra fraser, hvari han försäkrat detta, utan att han blott velat komma i besittning af hennes förmögenhet, för att sedan negligera henne efter godtfinnande. Denna tanka gjorde henne i hög grad förbittrad; vilda förslager och planer stego upp i hennes lilla vackra hufvud, och hon funderade på att genast skrifva till sin far och berätta honom, huru allt förböll sig, samt bedja honom, att han måtte återtaga henne i sitt hus. Emellertid lade sig snart vredens höga vågor något, och hon beslöt sig att först meddela sin svärmor förhållandet. Den , prestige af förnämhet, hvarmed denna var omgifven, förekom icke längre Hilma så imponerande.